En förlorares försvarstal

Man brukar säga att bland det svåraste som finns är att vara opartisk när det gäller sig själv, eller att faktiskt erkänna att man varit fel ute med någonting. Tydligast blir det väl när vi ger oss ut i partipolitiken där gårdagens sanning är dagens lögn, men vi ser det också i näringslivet där man gör sitt bästa för att undslippa ansvar för en fallande börskurs eller misslyckade förvärv. Vare sig det handlar om politik, näringslivet eller det vardagliga livet har de alla det gemensamt att vi människor inte gärna står för vad vi gjort, kanske inte när det är allmänt applåderat eller då vi gjort något riktigt lyckosamt. Nej, undfallenheten för att stå för det man gjort eller den man är framträder självfallet när man misslyckats med någonting eller när man inte vill stå upp för någonting man egentligen gillar, men de människor man kan tvingas stå upp inför inte håller med en.

Torsdagen den 5 september åkte jag upp med tåg till Sundsvall för att deltaga i Sourze "Debattboxning" under den så kallade Demokrativeckan och var såklart väldigt hoppfull. Jag menar, jag är rätt säker på mig själv, anser att jag har rätt goda belägg för mina åsikter och dessutom tycker jag att jag är rätt okej på att formulera mig, både i tal och i skrift. Därför var jag full av tro på mig själv, när jag klev upp i den - rätt snyggt ihopfixade - boxningsringen som efter någon minut kom att innehålla mig själv och en kille vid namn Jörgen. Ämnet för vår debatt var om man var för eller emot drogliberalisering. Visst är det mer eller mindre politiskt självmord att i Sverige offentligt säga att man tycker att människor bör få bestämma över sig själva och själva ta ställning till huruvida de vill göra någonting, men full av tro på mig själv som jag var så klev jag alltså upp i ringen.

Jag har idag varit med om del framträdanden, i TV, i radio och live framför publik och därför var jag inte överdrivet nervös när debatten började. Visst, man har alltid lite ångest inför tillfällen då du skall upp och bedömas av andra människor, men man vänjer sig. Alltså, jag var inte överdrivet nervös denna gång och istället för att svettas ihjäl hann jag faktiskt tänka på vad jag skulle säga. Jag kom dock rätt omgående att märka att den typ av debatt som jag nu var medverkande i, inte riktigt var min grej. Undertecknad är van vid att veta ungefär hur lång tid en debatt kommer att hålla på, hur mycket av denna debatt som är avsatt åt en själv och att man får hålla ett inledningsanförande. Så var alltså inte fallet denna gång. Tvärt emot rådande debattpraxis så uppmanades den närvarande publik att heja på dem de gillade eller bua åt dem de ogillade, dessutom kunde debatten när som helst blåsas av och ens debattmotståndare fick utan vidare sno ordet ifrån en - jag tänkte dock inte vidare mycket på det till en början, jag menar, vilka kan ogilla mig? Värst skulle det bli för mina opponenter! Vad jag dock inte hade tänkt på var att jag mer eller mindre hade dömt mig till misslyckande redan innan det hela började. Jag menar, stockholmare i Sundsvall, som dessutom är för drogliberalisering. Kan det verkligen bli värre? Åh ja, vänta bara så ska ni få läsa!

Förutom att jag fick publiken emot mig totalt eftersom jag pratade så att man skulle kunna tro att jag mer än någonting annat älskar ljudet av min egen röst, att jag var för drogliberalisering vilket knappt någon i Sverige är, så hände en till rätt rolig sak i den andra debatten jag deltog i. Den debatten skulle handla om huruvida det var en människas plikt att rösta om hon lever i en demokrati eller inte. Jag är självfallet emot det - se min text "Stanna hemma den 15 september" för vidare läsning - och började prata om varför. Anledningen till att jag är emot demokrati är att en majoritet i princip kan bestämma vad som helst. Så, för att exemplifiera det skulle jag ta upp att jag, och andra stockholmare med mig egentligen kan bestämma över dem som bor i Sundsvall då vi lever i en demokrati. Så, i mitt huvud formades utlägget; "Jag kommer då ifrån Stockholm. Vilket betyder att jag, och andra stockholmare med mig i princip kan bestämma precis vad ni här i Sundsvall skall göra, eftersom vi är fler än ni." Jag hann dock inte längre än "Jag kommer då ifrån Stockholm..." då jag möttes av ett helt unisont burop ifrån publiken. Lite väl sent kom jag på att det kanske inte var så smart att börja med att säga att man är stockholmare, speciellt inte eftersom jag förutom ljusa jeans, loafers ja ja... jag vet! och en någorlunda moderiktig skjorta såg ut precis så som de flesta tror att stockholmare ser ut. Däremot hade jag faktiskt klippt mig och hade kort hår. Bara några dagar tidigare hade jag haft långt hår bakåtslickat på det där sättet som killar i loafers, ljusa jeans och moderiktiga skjortor har.

För att göra en lång historia kort så gick det dåligt, ja, rent ut sagt uselt för mig i debattboxningen, medan det för Jonas Ångström - partimedlem och med erfarenhet av debatter som spårar ur då han varit mycket på skolor - gick betydligt bättre. Han hade från början bilden klar för sig att det som gällde för kvällen inte var bra argument och fakta, utan humor och en rapp tunga, och jag måste erkänna att jag blev väldigt imponerad.

Resan till Sundsvall har dock gett mig en del insikter. Det jag har insett, förutom att de som arbetar på Sourze är riktigt roliga och trevliga, är att jag nog ska hålla mig till skrivandet, eller på sin höjd delta i debatter där publiken är något lugnare och inte vädrar sitt missnöje innan man hunnit berätta _varför_ man har en viss åsikt.

Av Sebastian Weil 11 sep 2002 11:42