En tyst minut för alla terroroffer

Spaltmeter efter spaltmeter handlar i dessa dagar om den elfte september. En del tidningar publicerar till och med ett år gamla artiklar för att visa hur duktiga de var på att rapportera. Något som förvånar mig är att så många artiklar plötsligt innehåller värderingar. Terrordåden beskrivs oftast som till exempel fruktansvärda. Journalister är sällan objektiva, men de försöker åtminstone ge sken av det. Många passar också på att analysera konsekvenserna av händelserna. Och jag vet inte vems analys jag ska tro på.

Världsterrorism, eller World Terrorism, är ett begrepp som används allt oftare och mer slentrianmässigt. En del tidningar verka använda begreppet utan att tänka på vad det innebär. Terroristerna påstås finnas över hela världen och ibland också hota hela världen. I samma andetag brukar en del journalister också hävda att terrordåden var ett angrepp på alla demokratier. Och hela västvärlden. Andra säger att terrordåden enbart riktades mot USA och att terroristerna bara finns i vissa delar av världen. Jag vet inte vems analys jag ska tro på. Men en sak vet jag. Jag såg bilderna förra året från Al-Quaidas träningsläger. De sköt på en bild av Bill Clinton. USA, inte västvärlden, verkar vara måltavlan. Jag vet också att World Trade Center och Pentagon attackerades - inte kongressen.

Jag misstänker att många journalister faktiskt inte vet mer än jag. De flesta rapporterar trots allt från Washington och inte från Al-Quaidas träningsläger. Jag liksom så många andra väljer nog till sist att tro på den version som passar in i ens eget pussel, i den världsbild man har. Allt framstår då som enkelt.

Analytikerna föreslår också olika lösningar för att minska motsättningarna. Ofta är det en diskussion om vilken teknologi som kan användas i olika anfalls- och försvarsscenarier. Eller vilka lagar som är bäst. Inte ens ett år efter dåden vågar någon riktigt säga att USA-stödd internationell terrorism kanske utlöste våldet. Eller att orsaken kan vara att vi västerlänningar berikar oss på andra människors bekostnad. Alla förslag som antyder att vi på något sätt är förövare, och inte offer för antidemokratiska krafter, avfärdas som en sorts extremism.

En del människor tror sig rentav vara goda demokrater när de ställer sig bakom dödandet av oskyldiga barn. De känner förmodligen att de har ett stort civilkurage. Det stärker deras egen självbild. Men hjälper ingen annan.

Krig mot fattiga länder och diktaturer får västerlänningar att känna sig ansvarsfulla. Någon annan effekt har de inte. Jag tror att problemen beror på medierna, snarare än vilka terroristlagar som ska införas eller inte. Det handlar om förmågan att leva sig in.

Alla riksdagspartier var eniga om att det ska hållas en tyst minut vid ettårsdagen av terrordåden. Människoliv värderas med andra ord olika. Det är inget extremistiskt uttalande. Inte heller är det antiamerikanism eller bristande respekt för offren. Faktum är ju att vi uppmärksammar dåden den elfte semtember, och hedrar offren, i en långt större utsträckning än om samma sak skulle hända någon annanstans. Det kan ingen förneka. Jag förnekade det själv den elfte september, men nu i efterhand kan jag tänka klarare. Inbillar jag mig.

Motsättningarna i världen skulle kanske minska om alla terroroffer ägnades lika många spaltmetrar och tysta minuter. Vi skulle kunna leva oss in i andra människors situation, inte bara dem som lever som oss. Förmodligen skulle vi då behöva läsa och vara tysta hela dagarna. Men någon eller några har alltid sagt nej till försöken att nå en rättvis rapportering. Några vill inte ge alla länder samma chans att nå ut. Undrar vem. Det var i alla fall inte det afghanska folket som ville förbjuda att fakta om deras levnadsförhållanden kablades ut över världen.

Om det fanns balans, och om vi verkligen fick veta, skulle reaktionerna inte utebli. Men när mediemagasinet frågade Erik Fichtelius om den svenska skeva rapporteringen tog han till en undanflykt som många andra använder. Nämligen att att ingen kan bestämma vad folket vill se. Han pratade om hur viktigt det var att följa konventionerna. Det är kanske så de flesta journalister tänker, utan att våga säga det rakt ut. Medierna har alltså inget ansvar för att rapportera från hela världen, bara västvärlden. Eller de länder som västvärlden har ett intresse i. I annat fall hamnar de bara på världskartan om de utför ett terrordåd.

I alla dokumentärer om den elfte september ser vi offer som liknar oss. De flyr för sitt liv i en miljö vi känner igen. Vi kan leva oss in i det. Allt är bekant. Husen, kläderna, brandmännen. Vi kan nästan föreställa oss skräcken. En av filmerna ska till och med vara så skakande att man nästan kan känna röklukten och höra kroppar slå i marken. Det vore svårare att leva sig in om vi såg en grupp människor träffas av en bomb i öknen, eller torteras av en USA-utbildad terrorist i en kåkstad någonstans i Centralamerika. Även om offren är hundrafalt fler. Det påminner inte om våra egna liv. Men det ser vi aldrig, för ingen visar det för oss. Det finns inga kameror på plats. Och därför tänker inte alla på det. I vissa fall, inte ens en minut om året.

Av Henrik Hermansson 10 sep 2002 09:04