Om gud finns bryr han sig inte

Om Gud finns bryr han sig inte!

Jag sitter här och har precis läst i debatten om full och våldtagen skyll dig själv. Debatten handlar ju egentligen mycket om mig själv.
Ofrivilligt är det en bön jag hörde för många år sedan som sjunger i mina öron.
Förr har jag alltid tyckt att den var en kul grej, men nu tycker jag att den egentligen är fruktansvärd. Allt det roliga med den är borta. Det har ju visat sig att den bönen skulle väl alla flickor och kvinnor be varje kväll. Kanske finns det en gud som lyssnar om tillräckligt många ber den.

Gud som haver barnen kär, se till mig som flicka är
Vart jag mig i sängen vänder, är de där med sina händer.
Om jag inga trosor har, då de våran oskuld tar.
Amen

Fast jag tror att det finns någonting, har jag den klara uppfattningen att den guden många tror på inte är så särskilt snäll. Han/hon verkar ju inte bry sig om oss människor så särskilt mycket. Jag tror tillräckligt mycket för att inte våga begå någon större synd. Att det finns någonting efter döden är jag fullkomligt övertygad om. Men hur kan Gud låta vissa människor gå igenom så mycket hemskt i livet?

Mitt eget liv har inte varit lätt. Barndomen var jag mobbad hårt, elva år gammal sexuellt utnyttjad, 15 år och tillsammans med en alkoholist vilket varade i tre år. Uppfostrat mina barn praktiskt taget själv har jag gjort eftersom mannen varit tvungen att jobba mycket för att vi skulle kunna få mat på bordet.

Min dotter fick en brännskada över magen och bröstet efter att fått kokande vatten över sig.

Anmäld av skolan till socialen för att skolan inte klarade av att handskas med mobbingen på mina barn. Ja, du läste rätt. Som tur var fick jag normala socialsekreterare som utredde det hela och kom fram till att vi var bra föräldrar. Men min sociala fobi utvecklas.

Inlagd på lasarettet tre månader avskild från mina barn när jag väntade mitt fjärde. Alla mina pengar blev indragna. Hade socialbidrag då vilket blev indraget på grund av att jag ju inte längre hade hand om barnen. Jag fick inget bostadsbidrag eftersom jag ju inte längre bodde i bostaden. Barnens far och jag var tillfälligt separerade och underhållsstödet drogs in eftersom de ansåg att han inte skulle vara så mycket med mig när jag var inlagd.

Min son förlöstes med kejsarsnitt för tidigt. Jag fick en infektion efter förlossningen som höllt på att kosta mig livet. Resistenta bakterier som penicillin inte tog på. Fick sista utvägen medicin. Hade inte den hjälp hade jag varit död idag. Mitt nyfödda barn slutar att andas flera gånger. Detta håller på i tre månader och läkarna påstod att det inte var någonting att oroa sig för. Vi fick hålla koll på honom hela tiden.
Han klarade i alla fall sig och mår bra idag.

6,5 månader efter att mitt eget barn fötts blir min brors barn hastigt sjuk och dör tio månader gammal. Stor sorg, min bror och jag står varandra nära. Han bor ju hos mig. Ingen dödsorsak hittas utan det blir klassat som plötslig spädbarnsdöd.

Min dotter råkar illa ut igen, skär upp ansiktet efter att en fönsteruta sprack av spänning i rutan. Ett ca 7 cm långt ärr på kinden och ena näsborren avskuren. Läkarna syr ihop, men hon kommer att få växa upp med ärret.

Någon vecka efter det åker jag och yngste sonen med min sambo som är chaufför. En motorcyckel kommer över på vår vägbana ifrån ingenstans och frontalkrockar med oss. Motorcyklisten dör och jag hittar liket i vägrenen. Vi får åka ambulans men klarar oss utan större skador. Jag kommer att skriva lite mer personligt om allt lite senare. Mycket mer har hänt mig men tänk, vilken gud tillåter att en människa ska gå igenom detta?

Tänk alla som svälter ihjäl, blir torterade till döds, småflickorna på barnhemmen i Kina, bebisflickorna som blev våldtagna för att vissa idioter trodde att det skulle motverka aids. Vad hade bebisarna gjort för att straffas så?

Nej, i livet får vi nog klara oss utan gud och försöka göra så gott vi kan.

Av Angelica Rundgren 06 sep 2002 14:02