Är du en sån som summerar dagens händelser?

Och varje dag, eller kväll tänker jag, i morgon får jag en ny dag, då ska jag minsann vara bättre. Men är jag/man det?

På kvällen innan jag somnar känner jag efter. Vad var det som var bra med denna dag? Kommer jag händelsevis på något gottar jag mig åt det som en godnattsaga och somnar självgott och sött. Kommer jag på någon händelse jag hellre hade sagt eller gjort något annat om förståndet inte kommit med kvällståget kvider jag och gnäller eller svär och går an så omgivningen om det råkar vara nån undrar om jag har något inre lidande. Självförebråelsernas kranka blekgråa kvidljud.

För det mesta lider jag av denna hemska åkomma som kallas efterklokhet. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte lidit av den? Ögonblicken de dyrbara då efterklokheten föds är bara bråkdelar av sekunder när livet svischar förbi och där står man. Som ett mähä med en pratbubbla där det står en prydlig nolla i.

Tänk de som hittar de rätta orden i exakt rätta ögonblick, vilka balanserade människor med perspektiv och proportion på tillvaron. Svala, allseende, såna som kommer sig fram här i livet. Själv får man nöja sig med deras smulor som man förnuftigt försöker återanvända utan att det märks att de är begagnade.

Hur har det blivit så?

Av Solveig Sjöskog 06 sep 2002 08:54