Det finns väl fler färger än två?

Med andra ord borde rena självbevarelsedriften få mig att avstå från att skriva dessa rader. Ett antal års debattlyssnande får mig dock att vilja ta risken att bli måltavla. Kan andra så kan jag. Vad fick mig att våga mig ut ur mitt skal? Det är lätt att svara på. Jag tycker man har glömt något viktigt i debatten. I alla "Vi och dem-diskussioner" försvinner det faktum att vi alla är unika individer med olika sätt att tycka och tänka samt har olika uppfattningar och värderingar. Individ med mörkare hår eller hy blir svart pjäs och omvänt i en svart och vitrutig diskussion.

Massmedia får ryck då och då, gör reportage och artikelserier om "hur det verkligen är" och bidrar flitigt till att cementera bilden. Undrar just varifrån de får alla dårar ur bägge lägren och hur de bär sig åt för att få dem att låta som om deras åsikter representerade majoriteten. Säljer lösnummer gör de i alla fall, men när försökte någon något nytt senast?

Till mitt arbete åker jag ofta den tunnelbanelinje som går till Tekniska Högskolan och Universitetet. De studenter jag ser är inte bara blonda och blåögda. Varför skriver ingen några rader om dem och låter dem få synas och höras då och då? Det borde bidra till ett rättvist erkännande och i förlängningen en mer nyanserad debatt. Med en nyanserad debatt försvinner förhoppningsvis de mest hätska och bittra utbrotten och först då tror jag vi börjar tillåta oss att resonera som människor och se varandra som något mer än svenskar och invandrare. Mänskliga varelser, till exempel. Först då tror jag också att man på allvar lyckas lösa knuten på arbetsmarknaden och alla arbetssökande behandlas efter sina kvalifikationer och inte efter vad de råkar heta.

När man kommit till insikt om att det är fullt möjligt att resonera med varandra som människor kanske arbetsgivarna vaknar till liv och törs göra de rekryteringar de redan nu borde göra. Nu är alla rädda för att göra fel. Hur ska man bete sig? Hur ska jag säga och hur ska jag göra? Helt klart är att alldeles för många inte törs ta steget fullt ut och testa något nytt. Ha, du ställde dig på fel ruta och nu slår jag din pjäs i nästa drag! Att man riskerar att ge sig ut på minerat område är helt klart.

Alexandra Pascalidou lämnar ingen oberörd. Av henne har jag just lärt saker om mig själv som jag inte hade en aning om. Jag brukar hälsa glatt på vår städare, som givetvis är en invandrare. Inte visste jag att jag gjorde det bara för att dölja mitt förakt för honom. Jag har syndat svårare än så; jag till och med pratar med honom och jag önskade honom trevlig semester för några veckor sedan. Här har jag gått omkring hela livet och trott att det hörde till ett normalt beteende att göra så. En av hennes gulliga giftpilar, försedd med en dödlig dos hat, fick mig att inse hur fel jag haft.

Ledsen Alexandra, men jag skiter i vad du tycker om mitt beteende. Jag tänker fortsätta precis som förut och prata med mina kollegor från världens alla hörn och se dem som de människor de är. Jag tänker fortsätta att lyssna på debatten och hämta kunskap och inspiration. Håller man ögon och öron öppna kan man hitta mycket matnyttigt och inspirerande om man bara har viljan att vidga sina vyer och vågar se och lära nytt.

Här på Sourze kan man inspireras av skribenter som till exempel Marcus Priftis, Zeid Al-Bayaty, Farzaneh Dehdari och många fler. Deras sätt att diskutera problemen från olika infallsvinklar får visserligen inte tegelstenar och murbruk att flyga hej vilt. De bygger istället upp något genom att tillföra något nytt. Det behöver inte nödvändigtvis vara förpackat i intellektuella analyser. Även små detaljer ur vardagen är värdefulla, för de får oss att se fler färger än två. Tänk om alla färgstarka debattörer kunde ta till sig av detta - då kanske vi skulle komma någonvart någon gång.

Av Staffan Huss 31 aug 2002 11:18