Alf Svensson räds homosexuella

I söndagens partiledarutfrågning i SVT ställdes Alf Svensson kd inför Erik Fichtelius dilemma. Denna gång handlade det om hur mycket omoral Alf Svensson kunde tänka sig för en partiledare. Berättelsen började med att Alf Svensson valt att avgå och en efterträdare, Anders Svensson, utkristalliserat sig.

Lagom till att alla tror att valet är klart kommer Anders in till Alf för att bekänna en sak. Anders vill skilja sig från sin fru. Detta kan Alf acceptera, i alla fall om parterna diskuterat igenom det noga och tänkt på barnen. Anders har dock mer att berätta. Han har inte bara insett att han och hans fru inte är skapta för varann, han har dessutom provat nåt annat. Anders Svensson har varit otrogen. Självklart är otrohet både olämpligt och onödigt, och Alf Svensson vet ingen nåd alls. Kraftfullt brakar han på om hur förkastligt ett sånt beteende är och hur olämplig en äktenskapsbrytare är som partiledare. Om man inte kan hålla ett förbund ens med sina närmaste, hur skall man då kunna leda ett parti med allt vad det innebär av förtroende och ansvar?

Alf Svensson har rätt i vad han säger bortsett från att man kan tycka att privatliv inte har med politik att göra. Ändå är det märkligt att han brusar upp sig så väldigt, det var ju ändå bara i början av dilemmat och Fichtelius hade, enligt egen utsago, mer omoral att komma med. Vad kan den svenssonska indignationen bero på? Självklart det att nästa steg hade inneburit att Anders Svensson berättat att han varit otrogen med en man. För att slippa nalkas det känsliga ämnet män som gillar män, kvinnor som gillar kvinnor markerar Alf Svensson att för hans del är dilemmat avslutat redan vid otroheten, det är onödigt att fortsätta. Och lika slipad är Erik Fichtelius som inte fortsätter fråga utan lämnar ämnet med en mycket upprörd Alf Svensson.

Det hade säkert varit en mycket enklare tillvaro för Alf Svensson och kristdemokraterna om de inte varit så fixerade vid sin kristna syn på sexualiteten och folkhemsbild av familjen. Nytänkande eller vad man ska kalla det, inget är nytt under solen strider mot alla kristdemokratiska drömbilder. Att sen kristen sexualsyn bottnar i att man under antiken ville kontrastera mot det romerska imperiets öppnare syn är inte viktigt för kd. Inte heller att kärnfamiljen är ett sentida påfund, med rötter i artonhundratalets borgarklass och med stor nytta för det socialdemokratiska folkhemmet: genom att göra den naturliga familjen så liten som möjligt tvingade man människor in i det allmännas maktområde. Barnpassning och åldringsvård skulle skötas av staten. Likadant med alla fritidsaktiviteter.

Ändå kanske man skall vara glad, Alf Svensson är skicklig och vet att han måste hålla igen på kritiken av homosexuella och kärnfamiljsklyvare. Utan Alf vid rodret kommer kristdemokraterna styra långt in i det mörka landet där trångsyntheten rår. Då kommer ett dilemma som detta inte vara ett dilemma, det normala blir att angripa allt ickekristet heterosexuellt. Men förhoppningsvis kommer de inte ens få chansen at ställas inför liknande dilemman: ett mer konservativt kd än dagens bör hållas långt från inflytandets marker.

Har förresten Alf Svensson, som alltid talar så mycket om barnens bästa och om att se saker ur barnens perspektiv, nånsin frågat ett barn vad det vill vara: älskat av två homosexuella eller ovälkommet hos ett heterosexuellt par? Har Alf Svensson nånsin frågat ett barn om det vet att man måste ha en mamma och en pappa? Eller om inte rätten till kärleksfulla, ansvarstagande föräldrar är det bästa?

Av Magnus Hansson 27 aug 2002 16:32