Om Jonas Åkerlund filmade Bin Laden

Den senaste i raden av dramatiserade dokumentärer är "Jihad på danska" som handlar om Hizb-ut-Tahrir. Redan inledningsvis byggs den hotfulla stämningen upp. Musiken är som hämtad ur en skräckfilm. Den montona bruset fryser blodet till is. Trummorna höjer pulsen. Jag har ofta sett samma sak i dåliga skräckfilmer när den ensamma flickan går omkring ensam i det mörka huset. Mördaren kommmer snart.

Och han är muslim. Plötsligt klipptes också arkivbilder in från den 11:e september, utan någon tydlig koppling.

Hizb-ut-Tahrir verkar vara en samhällsfarlig gruppering. Det handlar inte om det - utan om att jag ska göra den bedömningen själv. Det förväntar jag mig av en dokumentär. Intervjuer med partimedlemmar, offer och så vidare ska ge mig ett bra underlag för att själv ta ställning i frågan. Det är därför jag tittar på dokumentären.

I "Jihad på danska" har dokumentärfilmarna gjort den bedömningen åt mig. Och de gör allt för att förstärka den förutfattade meningen. På grund av skräckfilmsmusiken och de inklippta arkivbilderna, som skrämmer och sätter förnuftet ur spel, vet jag till slut inte riktigt om det rör sig om ett fåtal extremister eller en världsomspännande konspiration. Finns det ett allvarligt hot eller är det bara dokumentärfilmare som vill väcka uppmärksamhet för sin produkt?

En dokumentär om Al-Qaida som visades förra hösten var upplagd på ett liknande sätt. Musiken var till för att skrämma. Det skapades tidigt en stämning som förde tankarna till gamla rysare.

Varför inte låta Jonas Åkerlund eller Ingmar Bergman göra en film om Osama Bin Laden? De skulle kunna dramatisera på olika sätt. Åkerlund kan göra en actionfilm med snabba klipp mellan explosionerna. Bergman kan skriva en pjäs om en skäggig man med djävulshorn i huvudrollen. Så att vi dumma tittare verkligen förstår att Osama Bin Laden är ond. Vi måste ju vara på den säkra sidan. Tänk om någon missuppfattar allt och ställer sig på Osama Bin Ladens sida?

Det finns förstås också motsvarande "dokumentärer" som skildrar det goda. Offer skildras allt oftare med sorglig musik i bakgrunden. Piano eller stråkar väcker vår slumrande medkänsla. Så att vi dumma tittare verkligen förstår att de lider.

Självklart är det viktigt att granska samhällsfarliga grupperingar. Vare sig det handlar om nynazister eller religiösa fundamentalister. Men om filmerna på TV ska kallas dokumentärer kan man åtminstone kräva att de försöker skildra verkligheten. Och att de lämnar den slutliga bedömingen av ämnet i fråga till oss. De dokumentärer som bygger på skurk/hjälte-dramaturgi, och försöker locka tittare genom att spela på rädslor i samhället, är enligt min mening bara skräp. Hur djuplodande de än är.

Fundera på vilken verkan musiken har nästa du gång du ser en "dokumentär". Eller vilket samband det finns mellan inklippta arkivbilder och ämnet i fråga. Och alla andra subtila saker. Det är väl inte en dokumentärfilmares uppgift att lära oss vad som är rätt och fel? Gott och ont?

Av Henrik Hermansson 26 aug 2002 09:24