Frukost

Jag var på väg att berätta om mina tankar att åka ner till Afrika och hjälpa till att rädda 13 miljoner svältande vuxna och barn, men jag lät bli. Det lät till och med patetiskt i mitt eget huvud och jag visste redan att han skulle bjuda mig på en nickning och ett leende, som om han genomskådat min dubbelmoral, sedan skulle han fortsätta med kulturdelen och nämna något om en teaterföreställning han skulle vilja se. Jag skulle svara honom med en nickning och ett leende, som för att säga att han ändå aldrig gick och såg något.

Jag bredde honom en av hans favoritmackor, fullkornsbröd med leverpastej och gurka. Hans ögon tackade när jag la den på hans tallrik. Mina ögon sa varsågod. Köket såg ut som det gjort de senaste fem åren. Allt vi byggt upp fanns i lägenheten vi satt i. Jag hade inte ändrat något även om jag varit nära flera gånger. Det hände att jag flyttade på en vas eller växt som jag sedan flyttade tillbaka, då jag inte känt igen mig. Det skrämde mig att vara utan och vilse men det hade inte alltid varit så.

Han trummade med höger hands fingrar på bordsskivan samtidigt som han rynkade pannan åt något han läste. Hans blick sökte min, som för att säga att något var för jävligt. Jag skakade lätt på huvudet och höll med.

En treårig flicka fyllde år. Under hennes lockiga spetiga hår skymtades ett stort leende och trots den svart och vita bilden kunde man se att hon bar färg. Jag lyfte bladet och pekade på flickan så han kunde se. Han log sorgset och sänkte sedan huvudet. Han visste att han aldrig skulle kunna ge mig det där, en flicka som fyllde tre år och fick sin bild i tidningen. Jag visste det också. Det var mycket han inte kunde ge mig längre och detta hade gjort att han stannat kvar så länge. Och jag hade låtit honom stanna, kanske för att döda eller kanske för att hålla vid liv. Men detta var vår sista frukost. Jag skulle inte längre tolka hans tystnad och han skulle inte väga sina ord.

- Jag är vuxen nu. Jag kommer inte gråta när du vänder mig ryggen igen.

Han svalde ner sin sista tugga sedan vek han ihop tidningen och reste sig upp. Med ena armen lutande på bordet sträckte han sig fram och kysste min panna. Den lämnade en fråga kvar och jag nickade. Jag skulle sakna honom, men jag hade saknat honom i över ett år redan. Mitt spöke kunde inte döda sig själv, även om det ville. Istället för att släppa taget, hade jag låtit honom hemsöka mig varje dag och varje natt. Han behövde vila och han saknade sin kropp.

Han gick bort till fönstret och tittade ut en stund. Han vände sig om och log. En fågel flög förbi och jag följde dess färd bort och in i solen. Sedan var han borta.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 26 aug 2002 11:26