Jag - en kvinnlig bröstfluktare

Jag har helt okej byst. Själv är jag väldigt nöjd även om sizen inte direkt är modern just nu. Jag har aldrig någonsin märkt att någon man tittar på mina bröst när jag knallar förbi eller tittar på mig överhuvudtaget för den delen. Kan ju i och för sig bero på att jag är fullt upptagen med att prata med den/de jag är ute med eller av min inre monolog när jag går ensam. På något sätt lever jag i en - säkert helt felaktig - föreställning av att de flesta människor jag strosar förbi faktiskt inte lägger märke särskilt mycket till mig eller min fysionomi. Men egentligen spanar de nog in mig hela tiden, jag har bara inte märkt det.

Och alla dessa män jag träffar och pratar med i yrkeslivet. Tänk att de jämt lyckas titta mig i ögonen!? Och lägger märke till nya glasögon och hårfärger fast jag själv glömt bort att jag förändrat något. Jag tycker de är himla duktiga och gulliga när de kommer med sina artiga komplimanger. Ibland blir jag så förvånad att jag tyvärr tar emot komplimangerna lite dåligt, men jag uppskattar dem allt ändå. Allra bäst tycker jag nog om komplimanger som egentligen är menade som förolämpningar, men som jag ändå lyckas omtolka till komplimanger. För då är det inte ens smicker. Eller så är de bara lättast att ta emot. En före detta manlig kollega sa en gång till mig - när jag klagade över att det inte fanns några riktiga karlar på företaget - att han nog kunde hålla med om att jag hade mest hår på bröstet på hela företaget. Det var inte bara en rolig och dräpande elakhet - det var en komplimang också! Han måste ju ha menat att jag var en jäkla tuff tjej med pondus. Det var i alla fall så jag valde att tolka det hela.

Alla dessa artiga eller tykna karlar har dock aldrig förfallit till att titta på min byst. Eller förärat min byst några blickar skulle man också kunna säga. Och visserligen är den liten - men inte så att det skulle behövas förstoringsglas direkt. Nu får man plötsligt höra att det finns ett helt eget släkte som heter bröstfluktare och att vi minsann vet att de minsann tittar. Jag känner mig helt lost! Jag då, finns inte jag?

Och förresten håller jag med alla kommentatorer som säger att det är naturligt att kolla. Med de senaste årens tight-top-mode är det i alla fall jäkligt svårt att låta bli att kolla. Jag kan nog på rak arm ange byststorlek på alla mina kvinnliga vänner och bekanta. Men vänta lite... nu börjar det klarna... Jag måste helt enkelt vara en... bröstfluktare. Jag är en bröstfluktare! Jag är en bröstfluktare! Men gud vad pinsamt, menar du att alla andra kvinnor har märkt det? Och att jag är den enda kvinnan som lägger märke till andra kvinnors byst?

Fast å andra sidan behöver jag kanske inte skämmas så mycket för jag vet faktiskt ungefär hur stora eller små näsor de flesta av mina bekanta har också. Och jag måste erkänna att ibland när jag får chansen kan jag kika lite extra på en jättekran i profil och förundras över hur olika vi människor är skapta.

Och det gäller även insidan och hur man uppfattar fluktandet. Jag tycker nog att ett stillsamt fluktande är ganska mänskligt...

Av Anna Linusson 22 aug 2002 08:59