Och så simmade jag naken i havet

ifall folk tittar.
Finns det något vackert att visa så blir ju inte världen sämre av det. Det ligger ju i betraktarens ögon hur det uppfattas, var och en får ta det till sig på sitt sätt med kommentarer eller åtbörder positivt eller negativt. Bara det inte går till överdrift och betraktaren så att säga river ut tavlan ur sin ram i ett anfall av obehärskat habegär...

Den här kvällen ville jag äga hela det varma havet, riva det ur sin ram av blankslipade ännu solvarma kopparklippor. Stoppa det i fickan och ta det med som svalka när solen gassar så hett. Hela sandstranden såg öde ut. Jag kunde inte lämna detta vatten utan att få känna räfflorna i bottnet under fotsulorna. Få känna det överallt på kroppen, i munnen, ögonen, i minsta skrymsle strömma och bära och rinna och lyfta medan jag sträckte på mig och bredde ut mig allt det gick. Underbart syredoftande salt grönt havsvatten.

Ovanför bredde himlen ut sig som rosévin. Solen sjönk rusig och mätt av dagen ner i en lilafärgad horisontsäng och mina kläder låg i en hög på stranden. Jag låg där i dyningarna och vilade och rakt ovanför såg jag en stjärna, jag var Bacchi brud i böljor av vin. Ett foster i urtidshav. Med en rymd tyst och allvetande men i kväll ljusblå och rosa som barndomens bomullsfilt ovanför.

Dyningen andades sövande mot sanden och ritade drömda berglandskap där med sina vågor. Det var magiskt, hela sommaren är som förtrollad i år. En slags ymnighet som nu sakta börjar kännas vagt skrämmande i sin givmildhet.

Är det därför att det känns som om hela mänskligheten lämnat kläderna på stranden? Slänger sig ut i kortsynt njutningslystnad utan tanke på konsekvenser, för långsiktigt tänkande det är så besvärligt och svårt. Låg jag där och anfäktades av något slags världssamvete i böljorna blå? Var och en tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, så njut och ta för dig men skär inte ut tavlorna ur sina ramar för det är stöld och förstörelse och grov vandalism.

För någonstans över Asien svävar ett brunt giftmoln av avgaser, svavel, aska och sot och hotar kväva där det faller ner. Någonstans ligger havsströmmar på lur att ta nya vägar genom oceanerna med följder vi inte riktigt vet. På flera ställen på jorden är vattnet en grym fiende. Medan jag ligger naken i havet och njuter med kläderna på stranden medan solen går eldröd ner under mig.

Och struntar i konsekvenserna för egentligen är det bäst att vara fatalist när elementen känns så sköna.

Av Solveig Sjöskog 21 aug 2002 08:50