Ge mig vård

Denna sommar har jag kommit i kontakt med vården i Stockholm på ett mycket påtagligt sätt. Efter att länge predikat mer privat vård och mindre politikerstyrning så fick jag chansen att testa hur det såg ut i verkligheten.

Det som började som en liten svullnad i halsen utvecklade sig snart till den värsta formen av halsfluss. Det innebär att man får mycket svårt att svälja, till och med den egna saliven blir till ett kval för att inte tala om vatten och annan form av vätska. Detta leder till en ovilja att dricka vilket resulterar i vätskebrist vilket i sin tur leder till slö och trötthet.

Jag kände att mitt problem hade blivit akut. Runt hörnet stod en valrörelse och stampade som jag hade jobbat för att vinna de senaste fyra åren. Jag hade inte tänkt att ligga hemma. Jag beslöt mig för att söka upp akuten. Valet föll på Karolinska sjukhuset. Ett sjukhus som säkerligen har väldigt kunnig personal och hängivna anställda, men den undersökning jag fick gick på fem minuter och jag blev ordinerad en medicin utan grundliggare undersökning.

När medicinen inte hjälpte valde jag att söka upp en privat läkare. Jag kunde komma med några timmars varsel och priset för besöket var lägre än på akuten. De tog prover och undersökte mig grundligt och det visade sig att de bakterier jag hade med största sannolikhet var resistenta mot den medicin jag fått. Dessutom fick jag smärtstillande för att klara av att äta och dricka.

Det kändes som om den privata mottagningen hade helt andra incitament att tillgodogöra mig som patient än landstingssjukhuset jag varit på tidigare. Men så har man ju också ersatt de landstingsägda sjukhusens ointresse med vinstintresse.

Av rent intresse tog jag också en titt på hemsidorna för Karolinska och det privatdrivna akutsjukhuset St.Göran. Redan där märker man genast vilka som strävar efter att tillgodose patienternas behov. På St.Görans hemsida kan man se hur lång väntetiden för de olika akutmottagningarna är och hur många människor som står i kö. På Karolinska ser man knappt numret man ska ringa för att fråga. Och när man väl ringer måste man vänta i en kvart innan någon lyfter på luren, och detta på akutavdelningen!

Så jag kommer även i fortsättningen tro på privat driven skattefinanserad vård. Men det viktigaste när det gäller vård, är att man blir frisk, allt annat betyder mindre. Så för mig spelar det ingen roll om den vård jag får är privatdriven eller landstingsdriven. Men av erfarenhet så tror jag att sjukvårdspersonal och läkare är bättre på att bedriva vård än politiker. Därför kommer jag även i framtiden propagera för att det är de vårdanställda som ska ha makten över vården och inte politiker.

Av Daniel Somos 20 aug 2002 09:32