Direktörshumanism - ett lätt sätt att umgås

Fortfarande gäller ett viktigt faktum i den politiska debatten: Om man - som högern - företräder en politik som endast ligger i ett litet fåtals direkta intressen, då måste man framställa politiken på lite andra sätt för att människor ska stödja den. Därför blir det också alltid lite extra kinkigt från högerhåll när man analyserar politiska förslag genom att ställa den fullständigt självklara frågan "Vem tjänar på det här?".

Andra motiv till att människor driver politiska frågor finns naturligtvis. Den politiska övertygelsen är ingen mekanisk spegelbild av de materiella intressen man har. Man kan ta ställning för viktiga principer och driva dem i olika lägen. Och så kan man vara lurad eller förvirrad. Men inget av detta förändrar det enkla men avgörande faktum att rötterna till politiska förslag och ställningstaganden måste sökas i väldigt handfasta saker. "Vem tjänar på det här", är därför en revolutionär fråga att ställa, framför allt för den som förlorar på förslagen från de rika och mäktiga, men förväntas humma med.

Tove Lifvendahl blir alltså upprörd över att jag tillskriver "andra människor motiv som de inte har". Hon pratar om feghet och personpåhopp. Men jag har ingen anledning att hoppa på Toves person. Den är - i det här sammanhanget - rätt ointressant. Det kan mycket väl hända att Tove är jättesnäll - särskilt mot barn, husdjur och flyktingar - och verkligen vill alla i hela världen väl. Det är kanon i så fall. Men det förändrar inte det faktum att de förslag som hon, hennes parti och andra borgare driver är förslag som direktörerna i Svenskt Näringsliv vill se förverkligade. Förslag som de arbetande förlorar på.

Till sakfrågan då. Det mesta står i min första artikel, men jag ska förtydliga några saker.

En generös flyktingpolitik är oerhört viktig. Den svenska flyktingpolitiken av idag är skamlig och inhuman. Människor som torterats skickas tillbaka till sina torterare. Folk som söker asyl behandlas som kriminiella, förnedras och sätts i häkte. Tjänstemän med politiska direktiv gör från sina skrivbordsstolar absurda bedömningar om vilka ställen som är "säkra" att skicka tillbaka folk till. Vänstern har konsekvent kämpat för en annan flyktingpolitik. Och jo, jag vet att Tove tycker att dagens situation är jobbig och trist. Men hennes parti och resten av den politiska högern har entusiastiskt gått i första ledet för denna flyktingpolitik. Socialdemokraterna bär ett lika tungt ansvar. Men det är inte dem vi diskuterar.

Arbetskraftsimport är något helt annat än flyktinginvandring. Det är klart att man kan diskutera om reglerna för att kunna arbeta i Sverige borde förenklas. Men man måste vara osannolikt blåögd för att tro att det är det Svenskt Näringslivs kampanj - och de borgerliga partiernas följdriktiga papegojbeteende - handlar om. Det är ju bara att läsa själv! Svenskt Näringsliv pratar om att arbetslösheten är lite väl låg, folkpartiet och moderaterna lyfter arbetskraftsimport i relation till en annan klassiker - löner som ligger under de lägsta på marknaden. Det är inte jag som säger de här sakerna. Det står i dokumenten. De som kommer med förslagen kommer aldrig själva att arbeta med de jobb som de vill att invandrarna ska ha. Däremot anställa dem - billiga och tysta arbetare "invandrarna tar ofta arbeten som de infödda inte är beredda att acceptera", Svenskt Näringsliv. Varför skulle jag då låta mig luras av en hycklande, allmänhumanistisk retorik?

Det är lätt att vara för integration och mångfald. Det är en annan sak att komma med förslag som leder dit. Att skapa ett permanent gästarbetarproletariat - det uppenbara resultat av högerns förslag - är inte ett direkt lysande sätt att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och värdighet. Jag förlorar på högern - liksom de allra flesta andra i det här landet, oavsett var de råkar vara födda.

Tove efterlyser för övrigt alternativ. Alternativet skulle kunna
formuleras i tre delar:

1 En generös flyktingpolitik som ger skydd åt dem som behöver det. Högern inklusive folkpartiet har istället ställt sig bakom Schengen-avtalet, som skapar ett fästning Europa där flyktingar jagas av polis och militär.

2 En integrationspolitik som bygger på full sysselsättning och en social bostadspolitik som bryter boendesegregationen. Högerns politik går i precis rakt motsatt riktning: osäkra anställningar, bestående hög arbetslöshet och klassegregerat boende. Istället behöver man fasta jobb med lön att leva, en hårdare diskrimineringslagstiftning och en utbyggd, breddad offentlig sektor där vi kan fatta gemensamma demokratiska beslut om verksamhetens inriktning och personalpolicy - inte skattesänkningar som tränger undan möjligheterna för att göra just detta.

3 En rättvis världsordning som minskar klyftorna mellan rika och fattiga länder. Högerns politik går återigen i rakt motsatt riktning. Den "nya" USA-dominerade världsordningen fördjupar existerande klyftor såväl mellan länder som inom länder samt skapar fler krig som folk dör i och flyr från. Sedan kan dussinliberalerna komma och prata om mänskliga rättigheter hur mycket de vill. Det hjälper inte dem som drabbas av IMF:s och världsbankens krav på nedskärningar och privatiseringar, inte heller dem som får sina liv försurade av USA-stödda diktatorer eller sitt land sönderbombat av de amerikanska imperiestyrkorna.

Egenintresset ljuger rätt sällan. De ädla välgörenhetsmotiv som Tove och andra kan ha är de fria att charma varandra med över en kopp te. Direktörernas behov av ett överutnyttjat låglöneproletariat väger trots allt betydligt tyngre än Toves humanistiska grubblerier.

Av Ali Esbati 19 aug 2002 17:50