Moment 22 i fablernas värld

Man har ju ofta fått höra att poeter är dysterkvistar som skriver bäst när de mår riktigt uselt. Åtskilliga är de män och kvinnor som under själstumult och vånda presterat lyriska mästerverk för att sedan ta sig själv av daga. Minns bara Karin Boye, Stig Dagerman och Majakovskij. Men MÅSTE en poet må taskigt för att kunna författa sina verser? Jag hävdar att så är fallet och skall försöka bekräfta den tesen genom att helt enkelt använda mig själv och mitt eget sinne som vapen.

Jag vill inte vara så pinsamt förmäten att jag säger att jag är en poet, men jag kan utan alltför stor självgodhet erkänna att jag har poetiska ambitioner; pretentionerna skiter jag i. Jag menar alltså att det är ett faktum att de flesta poeter, för att inte säga alla, måste må dåligt för att kunna skriva. JAG måste må katastrofalt illa för att kunna skriva någotsånär duglig poesi. Och nu snackar vi inte om någon harmlös lunginflammation eller kvasisjukdomar såsom tuberkulos, böldpest, podager, eller dylikt, utan om en ren och skär helvetessmärta.

Detta krav på psykisk ohälsa medför dock en lång rad praktiska komplikationer. De dagar jag mår bra är jag helt oförmögen att skriva och är jag inte kapabel att skriva förvandlas genast mitt hälsotillstånd till det sämre. Detta gör i sin tur att jag inte mår bra och får således till följd att jag finner inspiration och glädje att återuppta mitt skrivande. Jag kan således skriva febrilt, med stigande hänryckning och med flödande idérikedom, och eftersom jag gillar att skriva resulterar min skrivglädje i att jag börjar må mycket bättre. Men när mitt andliga tillstånd förvandlas från miserabelt till fullt acceptabelt, ja, rent av smått komfortabelt, sätter det nya käppar i poesins hjul... jag klarar inte längre av att skriva.

Som jag tidigare berättat gör bristen på skrivande att jag mår mycket dåligt, men i takt med mitt försämrade sinnesläge ökar återigen inspirationen och möjligheterna att skriva. Det medför att jag mår bättre och helt enkelt tvingas sluta skriva, med konsekvensen att jag igen mår riktigt uselt och kan skriva igen. Det blir alltså ett vådligt balansnummer mellan dålig psykisk stämning och bedrövlig skrivglädje; en vågskål där den själsliga krassligheten och den euforiska skrivlustan kontra den psykiska munterheten och den ickeexisterande skrivkompetensen hela tiden hetsar varandra i ett slags kapprustning.

Tyvärr har jag svårt att se någon lösning på detta kvalificerade problem, då människor i allmänhet, även jag, i grund och botten vill må bra. Och strävar jag efter att må bra bör jag ju följaktligen skriva, då detta är den syssla som mäktar med att reda upp mina stormiga inre kriser. Men utan att låta som en tragglande kopieringsmaskin eller ett karbonpappersidisslande nötkreatur så vet ni ju vad det innebär; välmående och skrivkramp.

Det kan dock uppstå värre problem än så: Om jag exempelvis skulle råka ut för en svår sjukdom som gör att jag rent fysiskt inte klarar av att skriva börjar det bli riktigt farligt. Om denna fysiska åkomma håller i sig, och kanske även blir värre, åsamkar den ju stor skada på mitt skrivande, ja, den raserar egentligen alla möjligheter att prestera något i skrivväg. Detta resulterar i att även den mentala delen av mig naggas i kanten och att jag börjar må väldigt dåligt. Om min fysiska krämpa inte ger med sig blir läget än mer prekärt; jag kan inte skriva - fastän jag vill och rent själsligt kan - eftersom mitt fysiska hälsotillstånd inte tillåter det. Och när/om jag vad det lider tillfrisknat kommer jag att vara så svag att jag ändå inte orkar skriva. Jag kommer helt enkelt bara ligga i min snoriga säng och vänta på liemannens tassande steg, med en överdos skrivglädje och inspiration i min kropp och själ.

En annan sak som är viktig att påpeka vad gäller humör och fysik är klimatets inverkan. Det omväxlande och vackra väder som råder i vår hemorrojd till nation - några vintermånader och mörka höstkvällar till trots - gör ju att man mår bättre och sålunda skriver sämre. Det jag vill förklara med hela mitt resonemang är alltså att en ny istid inte bara skulle gagna mammutarna.

Av Andreas Judas Ekholm 16 aug 2002 15:28