Ett lavemang i klassen duga

Inte jag i varje fall. Som sann norrländska måste man ju leva efter devisen; Efter regn kommer ännu mer regn, och för det mesta brukar vädergudarna se till så att det gör det. Då icke denna sommar. Förmodligen har dom hittat nån ny planet att jävlas med, och det finner jag mig glatt i.

Det gör också Danny, eller gjorde, för jag inte har sett honom på en och en halv vecka. Nu finns det orsaker till hans tillfälliga frånvaro och dom är fullt acceptabla. Allting har nämligen en baksida och Dannys är ömt sarjad. Tror jag, för han har som sagt valt att dra sig undan offentligheten. Allt på grund av ovanligt vackert väder.

För, hade det inte varit så infernaliskt soligt varenda dag hade Steffe nöjt sig med att mellan regnskurarna ro ut med den gamla träekan, istället för att - efter hård sanering på bankkontot - få fnatt och inhandla en fläskig plastbåt med tillhörande värstingmotor. Så långt, allt lugnt.

Grabbarna med semesterfulla badbrallor glider runt och myser. Iklädda solbrillor låter dom brisen smeka deras halvt avskalade skultar och livet leker. Varje centimeter av stranden agerar solunderlag för bikiniklädda pumor och det kan inte bli mycket bättre. Förutom på en liten punkt; det är lite väl långt avstånd mellan båten och brösten.

Efter tre dagars fruktlösa försök att ragga på avstånd inser de tu svårigheterna i att få napp ute till havs. Efter en session, över en låda Carlsberg Hof, står det löjligt klart; syns man så finns man, finns man så hugger det, förr eller senare. Lätt ordnat. Ner till Steffes källarförråd och in i bråten. Leta. Leta. Leta. Voila! Bakom kartongerna med gamla vinyler står dom; vattenskidorna. Nu jävlar ska det bli åka av!

Fjärde dagens eftermiddag, strax efter femton, är det dags. Efter en lång sovmorgon, ett par liter juice som återställer vätskebalansen och lika mycket kaffe - för att vakna till ordentligt - är det dags. Danny har inte åkt skidor på tio år. Men va fan, har man en gång lärt sig amma, så sitter sugreflexen i ryggmärgen.

Det är åtminstone vad han försöker intala sig, där han sitter längst ut på den gamla träbryggan. Steffe sitter ett tiotal meter framför, i båten, redo att dra gasen i botten. Mycket riktigt är dom iakttagna. Huvud på huvud tittar upp och när det är tillräckligt många nickar Danny. NU!

Steffe vrider runt gasrelaget. Båten tar nästan ett litet skutt när den svarar och ilar sen iväg. Danny spänner musklerna och gör sig redo att så följsamt som möjligt följa med snöret när det sträcks ut. Armarna och benen är redo, snöret blir rakt och. Motstånd. Ett lätt motstånd som lika snabbt släpper. Han är iväg. Om än på lite darriga ben som han särar för att göra ytbäringen större.

Då känner han hur det fläktar i röven. Kalla vattendroppar träffar mitt i krysset. Shit, vad har hänt? Snabbt vrider han ansiktet bak mot axeln och sneglar ner. Två vita klinter lyser som solar och träffar honom mitt i plytet. Revan på badbrallorna är lika stor som Grand Canyon. När han vrider huvudet ännu mer ser han en gammal rostig spik som sitter kvar på bryggan och flinar skadeglatt.

Dubbelshit hinner han tänka när han vänder tillbaka huvudet och ser svallvågen. En svallvåg som orsakats av båten och som han inte har en chans att parera. Vågen rider under skidorna, kroppen försöker hänga med och knäna är djupt böjda i sitt omöjliga uppdrag. Arslet dunsar över vattnet och för varje stöt känner han hur det tränger in.

När han tappar bygeln och slutligen gör en snygg volt genom luften är han så nära land att det skvätter ända in till brynet. Droppar som blandats bruna av ett vattenlavemang i klassen duga.

Av Lena Vikberg 14 aug 2002 10:40