Bön om antiinflammatorisk kärlek

Framåt kvällen gör det så ont att jag börjar gråta. Och gråta gör jag ganska sällan nu för tiden. Jag brukar inte ringa till sjukhuset särskilt ofta, om det inte är något akut. Denna kvällen ringer jag och sköterskan tror att jag bör åka in på en undersökning. Jag har smärtor i bröstet, som kan bero på något lindrigt som muskelkramp eller något allvarligare. Det känns som hjärtat och lungorna har drabbats av något elakt. Det sticker till då och då, mitt i livets centrum.

Strax efter midnatt. EKG, mäta pulsen, blodtrycket, blodprov. Testen avlöser varandra ett par timmar. Doktorn ställer frågor. En sköterska skriver ner standardfakta, som adress, telefon och närmaste anhörig. Vid den sista frågan rycker jag till. Jag vet att det är en standardfråga, men det låter olycksbådande. Vid tretiden bäddar två sköterskor ner mig i en säng. Jag börjar fundera på vad jag drabbats av. Jag målar upp svarta bilder där jag lider av dödliga sjukdomar. Jag börjar till och med tänka att ett liv borde vara längre än 26 år. Det är nästan så jag vill be, om jag bara kunde, om jag hade den tryggheten. Jag har inte varit allvarligt sjuk någon gång och vet inte hur man gör. På väg till sängen såg jag en man som vårdades för alkolholskador. En bärs och en cigg ibland. Jag ska sluta med allt, tänker jag. Men ändå, att vara sjuk av oro för hälsan hela livet kanske är värre än att bli sjuk.

På morgonen ser jag samme man sitta och be vid sin stol. Jag vet inte vad han ber om, jag kan bara gissa.

Jag tänker efter en gång till. Under fredag- och lördagnatten kommer det förmodligen några till akuten som blivit misshandlade eller gjort sig illa. På grund av alkoholen. Jag har tidigare tyckt att man ska köra på och ha roligt så länge det går. Och inte gnälla.

Jag förstår inte hur de orkar, men sköterskorna är änglar i kampen mot demonerna. Alltid med ett leede. EKG, mäta pulsen, blodtrycket, blodprov. Allting en gång till. Ta temperaturen. Det gör ont när jag drar djupa andetag. De gissar att det rör sig om lungsäcksinflammation. De något för höga infektionsvärdena tyder på det. Men de kan inte säga något säkert och bokar en tid på lungröntgen. Bilder framifrån, bakifrån. Jag får ligga snett med huvud neråt för att maskinen ska få en bra bild av lungorna. Jag blir svettig. Maskinen är kall, hård.

Sköterskorna går hem och nya kommer. En manlig sköterska, eller skötare, förlåt jag vet inte vad det heter, säger att jag kommer att få recept senare på dagen och att jag kan åka hem snart. Allting ljusnar plötsligt. Det är inte allvarligt. Inte om jag får åka hem. Framåt eftermiddagen får jag recept på antiinflammatoriska, smärtstillande mediciner och penicillin. Lungsäcksinflammation innebär att lungorna fylls på vätska och att det sticker till då och då av smärtorna. Det är inget ovanligt och inte farligt.

Jag köper mina mediciner och sätter mig utanför apoteket vid entrén för att vänta på min skjuts. Plötsligt börjar jag nästa gråta igen. Jag som nästan aldrig gör det. Det är inte av fysiska smärtor denna gången. Jag har fått smärtstillande tabletter. Jag börjar nästan gråta för att jag ser alla människor som hjälper varandra. En medelålders man kör sin far i rullstol. En kvinna leder en äldre tant vid armen. Hon sätter henne på en stol och går och köper medicin. Jag tittar på kvittot och försöker förstå vad ett högkostnadsskydd är. Jag förstår så mycket att om jag någon gång blir långvarigt sjuk och behöver mycket mediciner så får jag hjälp med att betala. Det är nästan ofattbart. Alla de som hjälper sina vänner och släktingar, de kunde bara suttit hemma och låtit andra klara sig själva. Det finns något annat än medicin som stoppar inflammationer. När man äntligen slipper de kalla, hårda maskinerna.

Tidigare trodde jag att tabletter inte behövdes om det fanns kärlek och tro. Kärleken är smärtstillande och hjälper mot rädslan att plötsligt dö, det är jag säker på vad andra än säger. Men den är kanske inte antiinflammatorisk.

Jag kommer hem till familjen som gärna tar hand om mig. Andra frågar hur jag mår. När det gäller fysisk smärta är det legitimt att be om hjälp. Och få hjälp. Av nästan vem som helst. Om man har dåligt med pengar är det mer tveksamt. Eller om man känner sig ensam. Det krävs något allvarligt. En inflammation i lungsäcken räcker kanske inte.

Sköterskor och läkare borde få ett erkännande för sitt arbete varje dag. På något sätt. Jag betalar totalt 220 kronor och 144 för medicin. För tolv timmars förstklassig vård. Allting kan värderas i kronor och ören idag, jag kan inte undgå att tänka på de ekonomiska följderna. Det är bara att inse att jag lever i ett fantastiskt land. Ciggen och bärsen lägger jag åt sidan för ett bra tag. Denna gången var det inte ciggen och bärsen som var orsaken, i alla fall inte bara. Men kanske nästa gång. Att kunna andas för fulla drag och känna hjärtat slå varje dag är inte alla förunnat.

Av Henrik Hermansson 12 aug 2002 11:42