Kejsarens nya Munväder

Varifrån kommer alla Göran Perssons beundrare?

Nästan varje vecka möts vi av statistik som klargör hans tilltagande popularitet. Hur stor är vår Statsminister egentligen. Får han ens plats i Tel Aviv?

Jag har fortfarande kvar att möta någon som är rejält positivist inställd till vår statsminister.
De andra är det värre med:
När DN:s Ledarsida summerade Almedalsveckan så stod att höjdare från näringslivets som var på besök hellre käkade mazarin med Rosengren än att lyssna på Maud Olofsson. Dom gav alltså ett uppgivet intryck.

Det stinker dock glashus och sten om den analysen. Relationen mellan en klick av våra politiska journalister och politiker kan liknas mycket väl, i nietzscheanska termer, med att man skall akta sig för att betrakta abyssens monster då man kan bli ett själv. För ungefär i ett kvart sekel har en stor klick journalister i dagstidningar hängett sig åt en hantering som inte hör hemma i någon form av journalistik. Grovt förenklat: Man skriver nästan för myndigheter istället för emot dom. Politiker har fått hålla sig med personliga favoriter ur pressen som de bara talade med och senare rekryterade som talskrivare eller informationssekreterare.

Denna hantering var vanlig på 80- och 90-talet men syns i fallet Persson. Inte så mycket nu när man måste höja manken en aning, men under fyra års tid så har vår Statsminister i olika intervjuer glidit undan debatter med ovanstående flathet till hjälp. Han har i massmedia svarat att debatten är avgjord Skavsta-frågan 2001. "Debatten är hårklyverier" Statsskuldsanering vid försäljningen av Telia 2000. "Debatten tar vi inte nu, den tar vi då" Flera exempel. "Debatten har fel språkbruk" Partiledardebatt TV4 hösten 2001. Just den sistnämnda stationen försöker slå något slags rekord med att samla gamla trötta reportrar från SVT.

Det tycks dock knappast finnas många journalister som vill ställa om frågor eller ställa följdfrågor. Problemet sitter absolut inte i Persson som person utan det verkar som om den svenska modellen måste vara intakt, hel och får inte klandras. Problemet blir dock inte lättare av den uppsjö av akademiker - som nu tycks väljas på politiska grunder - uttalar sig för vår store ledare.

I Februari satt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren och påpekade att det inte gick att kritisera Persson: "Vad skall man kritisera honom för? Skolan är en kommunalfråga. Det är ingen skillnad mellan socialdemokratiskt eller borgerligt styrda kommuner och den svenska sjukvården är inte mer eller mindre värre än andra länder i Europa. Dålig sjukvård kommer alla länder alltid att ha" sade Stig-Björn och menade paradoxalt på att den framgångsrika svenska modellen han försvarar och som gör Sverige så bra skall alltså ha samma riktvärden som resten av Europa.

Det är att ha riktigt låga ambitioner och det svarar mot den löfteslösa hållning som återfinns i partiet inför valrörelsen. Det hela är dock inte sant och det finns flera skäl att kritisera Perssons politik. Här är ett i all hast hoprafsat axplock:

Vi har slutat betala på statsskuldens utländska lån, som utför 30 procent av statsskulden, med paradoxal hänvisning till kronans sjunkande värde de senaste åren.

Hur kan man motivera - apropå Europa som riktvärde - att svenskar får betala så högt som 40 procent av nettoinkomsten på boende jämfört med Europas snitt 20 till 30 procent?

Regeringen bröt mot grundlagen vid den rakt igenom klantiga hanteringen av Partikamraten Aden som blev straffad utan rättegång då han satt på FN:s lista som misstänkt som terrorist. Persson darrade inte ens på manschetten när han inte tog upp detta under sitt USA besök. Man fortsätter i samma anda när man slänger ut palestinier på godtyckliga grunder. Till detta har vi även skaffat oss en villkorslös lojal hållning mot USA och även Israel, vilket är rakt emot den mytomspunna alliansfrihet och neutralitet som Sverige skall ha.

Hur kunde Persson vräka ur sig "Det går bra för Sverige"? Vad innebär det? Att berg och träd växer fortare?
Vi bor i ett samhälle där man som - under medeltiden - kan titta i käften på folk för att se vilken ekonomi dom har. Vi bor i ett samhälle där man - som under medeltiden - kan få vänta tills man är 30 innan man får en egen bostad. Vi har världens högsta skattetryck. Den offentliga sektorn har krympt med det har inte prislappen. Ekonomin har gått bra, men varför kom högkonjunkturen till Sverige sist och lämnade först?

Detta kan till viss del låta som borgerligt tjat men det är just de borgerliga som borde pressa socialdemokratin, men verkar lamslagna av expertisens analytiska kvacksalveri som kan destilleras ned till: "det är inte ens lönt". Det borgerliga blocket är utan tvekan det resurssvagaste, mildaste och mest slätstrukna som en valrörelse någonsin skådat. Det borgerliga blocket skulle uppnå mer effekt av att damma av Gösta B, Fälldin och Ola Ullsten.

Istället för att plocka upp de humanistiska facklor som Socialdemokratin tappat vid anpassningen av en liberal politik och lekande med kapitalism så tjatar Lundgren maniskt om fastighetsskatten, Alf Svensson påskiner att det fuskas med sjukfrånvaron och pekar indirekt ut 98 procent av befolkningen och vem fan för att skriva på ren eller invandrarsvenska är Lars Leijonborg?

Persson skall kritiseras!
Inte för kritiserandets skull utan för att det helt enkelt
finns en faslig massa att kritisera statsministern och hans parti för. Han har ljugit om sin utbildning, han har stulit änkepensioner från änkor som hade eget pensionssparande och dessutom talat om att han inte kände till frågan.

Från de borgerliga blaskorna har en tystnadens konformism infunnit sig. Fortsätter den insomnande politiska journalistiken, den selektiva statistiken, de kampanjkokande statsvetarna och de rohypnolretoriska, borgerliga språkrören så kan socialdemokratin bli nästan odödlig. Untouchables.

Då behöver vi inte ens rösta.
Då har valår blivit valiumår.
Frågan är om det ens behövs. Det känns nämligen avgjort. Trots att Vänsterpartiet lär få 10 till 15 procent så behandlar Persson Schyman likväl iskallt, som något som katten släpat in. Lägger man därtill att demokratin med EU:s hjälp mer och mer ökar avståndet mellan de väljande och de valdas oligarki så blir scenariot skrämmande.
Då kan Persson bli sedd som man ser Luchaschenko i Vitryssland: En naturmakt som man inte kan flytta på och som det ej heller är lönt att kritisera.

Då är vi vilse i pannkakan mina damer och herrar! Kanske var Staffan Westerbergs Barnprogram på sjuttiotalet med samma namn en profetia.

Vi fick vår storpotät till slut
Frågan kvarstår dock: Varifrån kommer alla Göran Perssons beundrare?

***

"Intllektuella och konstnärer vill gärna se sig själva som en fri, oberoende kår av sanningsägare, de som stått vid sidan av processen och ropat ut att kejsaren är naken. I bland har det också varit så. Under 1900-talet har minst lika många, om inte fler, varit sysselsatta med att sy hans kläder"

- Ur "Brev från Nollpunkten" av Peter Englund,
en liten samling historiska essäer.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 11 aug 2002 14:36