Av kvinna född

Vilar lycklig i min kvinnliga kropp. Känner både dess makt och hjälplöshet, skörhet och enorma urkraft. Styrs av cykler som månen dikterar liksom den dikterar oceanerna, redo eller avstötande i en ständig upprepning förberedd att bära fram liv.

Känner en glimt av den inre värdighet som finns hos en del gamla kvinnor där de går och pysslar om sina blommor. Som Charlotte i Andrei Makines bok "Det franska testamentet" som genomgått ett liv i Ryssland under revolutionens monstruösa och för oss ofattbara grymheter. Med sitt franska påbrå bibehöll hon en enorm inre styrka. Citerande Baudelaire, som hon med munnen i ett leende formad genom ett outtalat "petit pomme" tror jag mig bära alla kvinnors lidande i mina gener... Liksom deras glädje och förmågan att se det stora i det lilla.

Det är inte vi som glider längs gatan i natten i en mörklagd bil, drar in värnlösa små män och våldtar dem. Och sen slänger ut dem med blodig pitt i ett dike. Det är inte vi som startar ett krig för att höja vår status, inte vi som personminerar solbelysta slätter där mödrar går till brunnen i gryningen för att hämta vatten och där våra barn leker.

Det är inte vi som skövlar skogar. Tömmer ut olja i hav. Det är inte vi som ser tvärsigenom den lille mannen vid förhandlingsbordet om han till äventyrs hade något att säga, super oss redlösa och hotar man och skrämmer vettet ur våra barn en julaftonskväll. Det är inte vi som tvingar män att bära pepparburkar, alarm eller spray för att skydda sig mot oss när de är ute en sen natt. Det är inte vi som bestämmer om det ska vara smärtlindring, dödshjälp, golfbana, långa djurtransporter, biologiska vapen.

Jag vilar medveten i min kvinnokropp, i mitt kvinnliga väsen. Jag hämtar styrka ur den som liknar den styrka jag får av att sitta en stund i ett tempel.
Det roar mig att se män slåss med sina inre demoner, sina drifter, och sätta dem på prov. Det roar mig att som hinden se bockarna trassla in sig i hornen.
Att i tjugo år eller mer få känna en av de starkaste av instinkter, modersinstinkten. Sedan få uppleva ålderdomens existentiella tröst i kommande släkt. Bli den lillalilla gumman i det lillalilla huset. Att utblommad få åldras med ro.

Av Solveig Sjöskog 11 aug 2002 14:44