Dubbeltanten

Varför kan det inte komma in någon och ge mig ett "häftigt" erbjudande, eller bara le mot mig och säga "Fy tusan vad du gör ett bra arbete, du är rätt person för mig och mitt företag behöver en som dig bara för att du är du" - och ingenting annat.

Istället sitter jag där jag sitter i Servus-butiken och ler åt förbannade och vilsna kunder. Men så en dag kommer det in en kvinna, jag har till och med ett namn på henne, "Dubbeltanten".

Jag ser henne innan hon har tagit sig in till butiken, därför att hon står vid ytterdörren och putsar handtaget med en väl använd pappersnäsduk. Det tog en lång stund, tänkte hon komma in eller?

Hon stod nu inne i butiken. Hon hade plastpåsar på huvudet, det regnade ute, en vit regnkappa, ett tulpansvartfärgat hår som stack ut från plasten. Till min stora förvåning hade hon ett par guldfärgade sandaletter på fötterna. Jag insåg först då att det inte var riktigt helt ok med damen.

Hon fortsatte att putsa med näsduken, fast den här gången på handtagen till två stycken barnkundvagnar. Sedan ställde hon de två vagnarna med ryggarna mot varandra. Klockan var dags för stängning. Hon föste fram vagnarna mot kyldisken och plockade ner en mjölk och en likadan till den andra vagnen. Hon tittade försiktigt och noga på streckkoderna så att hon var riktigt säker på att det var samma siffror på båda förpackningarna. Hon placerade varorna på precis samma ställe i båda vagnarna, så att det inte skulle bli fel. En man dyker hastigt upp och råkar stöta till vagnarna. Ett skrik hörs och förvånad rusar jag fram för att se efter om jag kan göra något. Hon svarar inte utan arbetar febrilt med att få ordning på varorna hon mödosamt ställt ner.

Nu var det visst bra igen, tiden går och det är stängt. Jag får påminna henne ett antal gånger. Till slut kommer hon fram till kassan. Hon lägger upp varorna, jag slår in. Det blir tvåhundrafem och femtio.

"Nej, jag måste ha två likadana kvitton. Det fungerar inte annars", säger hon.

Irriterat gör jag två kvitton som hon ber mig om. Men ändå är det något som är fel. Hon tittar och tittar och ser fundersam ut.

När hon betalar har hon nästan jämna pengar, för om det blir växel, kan hon inte ta i den och ber mig behålla pengarna.

"Mina pengar kommer direkt från banken och är rena", säger hon.

Hon står kvar länge.

Stämmer det inte, frågar jag.

"Kan jag få en sax", säger hon.

Visst, vet ni vad hon skulle ha saxen till? Jo, förstår du, klockslaget är inte det samma på de två kvittona. Hon klipper av den del som visar klockslaget och ser lite lättad ut. Hon köper en massa påsar, lika många av vardera papperspåsar och plastpåsar.

Vi har stängt nu, säger jag efter ett tag då jag ser henne sitta ner vid ett litet bord som står placerat vid utgången. Hon sitter där i lugn och ro och käkar på två glasstrutar. Hon tar en tugga, först av den ena och sedan av den andra. Jag börjar räkna min kassa och blir klar. Sedan är det dags att gå för dagen, för henne med. Hon har slukat sina två strutar och tar försiktigt fram pappersnäsduken, torkar av handtaget och går ut.

Den kunden och flera till har fått mig att börja fundera över vad livet går ut på.

Varför började jag inte skälla på Dubbeltanten när hon tog en sådan tid, eller varför bad jag ingen att kasta ut henne?
Jag tror att jag tyckte synd om henne, dessutom blev jag en aning nyfiken på människan bakom denna scen. Alla är vi olika och hon är rätt olik mig, fast egentligen vet jag inte riktigt hur olik.

Av Karolina G Martin 06 aug 2002 09:10