Tredje brevet

Jag minns inte riktigt var jag slutade i mitt förra brev, men jag vet hur jag skall börja detta, nämligen med Harry Martinsson:

"Vi fiskade upp atlantkabeln mellan Barbados och Tortuga, höllo upp lyktorna och beslogo nytt kautschuk på såret i dess rygg 15 grader nordlig bredd, 61 grader västlig längd.
När vi satte örat till det gnagda stället hörde vi hur det surrade i kabeln.
- Det är miljonärerna i Montreal och S:t John som tala om priset på kubasockret och sänkningen av våra hyror, sade en av oss.
Vi stodo där länge och tänkte, i en krets av lyktor, vi tåliga kabelfiskare, så sänkte vi den lagade kabeln ned till sin plats i havet."

Det finns mycket jag vill skriva om arbetet, om arbetarklassen, om industrisamhället och om människans plats på jorden, som arbetare, som människa, som medlem av en klass. Jag har ett projekt, vilket förvisso ligger långt fram i tiden men jag är ännu ung, i vad jag tänkt skriva det industriella Sveriges historia. Nu säger du att det redan har gjorts, jag säger visst är det så, men - jag har inte skrivit något ännu, min förståelse är ännu gömd. Och det är detta allting handlar om, vi måste alla berätta hur vi själva ser på saker och ting.

När Harry Martinsson berättar om kabelfiskarna på atlanten så känner jag att det saknas en mening i dikten, och det är min förståelse. Jag tänker, varför avslutar Martinsson inte med meningen... och så kunde kommersen fortsätta..., eller, och hade vi säkrat inkomsterna för ännu några..., eller, ja du förstår, jag hade slutet fullständigt klart för mej tidigare idag men nu kan jag inte riktigt finna meningen, försök gärna du.

Arbetarklassen är min klass, ett objektivt fenomen. En mängd sociologisk forskning har tydligt påvisa att olika mönster går igen klassvis, alltifrån vad vi handlar, vad vi äter, vilken musik vi lyssnar på och vilka filmer vi helst ser. Jag är barn av denna klass men befinner mig fysiskt i en annan klass. En mera diffus klass, vi brukar kalla den för medelklassen, en klass som föraktar de vanor arbetarklassen bär med sig, som föraktar bruna bönor eftersom arbetarklassen tycker om bruna bönor. Ja det måste sägas, jag älskar bruna bönor med fläsk men jag skulle aldrig våga yttra det i de sammanhang där jag numer befinner mej.

Jag vill fortsätta prata om Olson, du minns Charles Olson, han är spännande. Du minns kanske att han menade att det bortom de stora uppfinningarna och den industriella världen kunde vi skåda det postmoderna. Jag berättade också om hans briljanta sätt att skilja A från A med samma logik som den mer ordinäre skiljer A från B. Det är framförallt Olsons nyansrikedom som gör honom intressant. Olson vände sig emot att den amerikanska regeringen tog ställning för det kinesiska nationalistpartiet under Chiang Kai-Shek vilka kom att belägra Formosa. Den kinesiska revolutionen tillhör det gamla, säger Olson, det intermoderna tiden mellan premodernt och modernt.

"Vad som inte förändras / är viljan att förändra:"

Skriver Olson i inledningen av dikten "The Kingfisher" Det är en klassisk marxistisk formulering av en amerikansk demokrat. Ljuset fanns i öst, och hur brutala de gamla icke-europiska samhällena än må har varit så såg Olson ingenting som ens var i närheten av den brutalitet den moderna västerländska civilisationen uppvisade. Nej, nej Olson var absolut inte någon, i hemlighet, kommunist, inte marxist heller för den delen. Olson var först och främst poet tror jag, han står över ideologin, han väljer också, som jag skrev i förra brevet, att ej befatta sig med konsekvenser. Olson väljer att se allting som en prolog, utom möjligtvis, historien.

På femtiotalet, vi talar nittonhundra, dyker termen postmodern upp på de amerikanska universiteten. Betydelsen är liknande den första spanska, det som blivit konservativt inom det moderna. En tillbakagång, en misstro mot det modernas teknikdyrkan, specialisering, sekularisering, och för tron på det mänskliga förnuftet. Sanningen finns inte i tekniken, inte heller det goda eller det förnuftiga. Tekniken är tom på innehåll, den är hjärtlös, mekanisk och allt för rationalistisk för att passa de privata och djupt intressebejakande plånböcker som finansierar den.

Sociologen C Wright Mills, han med klassanalysen du vet, använder termen postmodern för att beteckna en tid då liberalismens och socialismens ideal bryter samman, då förnuft och frihet går skilda vägar, och det postmoderna präglas av konformism och driftspsykologi. Något år senare använder litteraturkritiken Levin samma term för att beteckna en litteratur som ger upp modernismens stränga normer, intellektuella tvång och istället anammar något kravlöst, ett samförstånd mellan konsten och bourgeoisien, konsten och kommersen hamnar i samma fil, syntesen är det postmoderna. Jag anar att Levin började tröttna på reklam tv ganska tidigt.

Jag vet inte broder, varför hårrötterna i takt med att åren blir fler vandrar från huvudet till röven, jag vet bara att endast den som har det mycket gott ställt i övrigt ägnar tid åt sådana grubblerier. Vi var hårfagra för några år sedan du och jag, sedan gjorde testosteronet sin plikt, men röven broder, röven. Röven kamrat, blir postmodern i samma ögonblick det börjar växa hår i den, den biologiska mekanismen är inte rationell, inte förnuftig, inte logisk, den är postmodern.

Vi skall tala kort om organet för kulturell frihet. Den CIA finansierade organisationen för att motverka sovjetkommunismens inflytande på västeuropiska ungdomar. Nej, vi skall inte prata om organisationen direkt, men den finns där i bakgrunden, och allra längst bak finns den amerikanska kongressen, som vanligt. Vi talar alltså om det kalla krigets intellektuella front, dess eget avantgarde. Det politiska klimatet efter andra världskriget var prosocialistiskt, detta är knappast någon hemlighet. Vi känner alla Gasset, José Ortega med det lilla y:et. Vi läser naturligtvis La rebelión de la masas som berättar för oss om just detta politiska efterkrigs klimat. Någonting har hänt, plötsligt har den vanlige medborgaren givits plats i det offentliga, i parlamenten, i regeringar och i beslutande ställningar. Gasset skiljer mellan två olika typer av demokratier, i den ena vet massan sin plats, den böjer sig för de upplysta få, i den andra skjuter folkmajoriteten de upplysta åt sidan och tror sig själva kunna fatta besluten. Gasset kallar det för hyperdemokrati, han gör ingen hemlighet av att han föraktar den. I massdemokratin blir samhället barbariskt, civilisationen kan endast återskapas av en ny ledare, en upplyst diktator, där lydnaden baseras på solidaritet, respekt och moralisk uppslutning runt ledarens obeskrivliga begåvning.

Gasset satt tillsammans med ett antal upphöjde individer från samhällets absoluta toppskikt i Aspen, Colorado och formulerade dessa snurrigheter. Aspeninstitutet, som blev tillflyktsort för de upplysta som tog på sig uppdraget att omforma massmänniskan skriver idag på sin hemsida att arbetet med folkets kultur går in i sin andra fas, de skriver dock inte vad de menar, och vad denna andra fas innehåller. Vi gör som Olson vi betrakar prologen, vi lägger det åt sidan och väntar, konsekvenserna är bara våra så länge vi tror på dem.

"I början av sextiotalet börjar plötsligt tyska soldater i hollywoodproduktioner att framställas som sympatiska."

Kalla krigets intellektuella avantgarde. En novembereftermiddag talar Leslie Fielder vid en konferens sponsrad av just organet för kulturell frihet, Congress of cultural freedom. Han talar om kulturella mutanter, präglade av nonchalans, frigjordhet och medborgerliga rättigheter, en ny framväxande sensibilitet hos ungdomen i väst som tar sig uttryck i vad han kallar postmodern litteratur,

- Vi skall korsa klasser och blanda gener, säger Fielder. Modernismen var bara en högtidlig ironi, i det postmoderna fanns immanent den mänskliga frigörelsen, avpolitiserad med med en längtan efter religionen, efter högre värden än vad tekniksamhället kunde förmedla.

Jag skall byta spår ett tag, jag vill inte bli långtråkig. Det finns så mycket jag vill berätta för dej, det är bara det att jag i detta nu, i prologen, inte är mäktig att formulera det jag vill att du skall höra. Du minns att jag berättade för dej vilken ångest jag fick av att se alla böcker där på mitt skrivbord, det är två sidor av samma sak som du säkert förstår. Jag hörde att Comté hade fotografiskt minne, att han slutade läsa andras böcker eftersom de förstörde hans egen förmåga att tänka självständigt. Jag säger det igen, det fanns en tid då det var enkelt att vara akademiker, everything goes.

Jag började det här brevet med Harry Martinsson. Martinsson var autodidakt och mästare, anses det, vad gäller naturskildringar. Han dog fyra år efter det att han fått nobelpriset, jag tror att han dog för att han inte ville leva längre, varför skulle människan annars dö. Jag vet att du besitter alla svar, men liksom jag, inte kan komma åt dem. Jag säger därför att inga svar behövs, det finns inga svar eftersom det inte finns några gåtor, vi måste lära oss att allting bara är, vi måste lyssna på Wittgenstein... naturligtvis inte, vi måste däremot bli komplexa, vi måste våga vara omöjliga eftersom vi är människor, begåvade med något som tycks fattas jordens övriga varelser, vi väljer att dö eftersom vi väljer att leva. Detta är inga svar, naturligtvis inte. Du om någon vet vad jag tycker om frågor och svar, jag skriver grått, luddigt, och rakt och allt i en enda jävla röra. Gott så.

I Tecknet,

Av Mattias Alsander 31 jul 2002 13:44