Brott och straff i Saudi, del 1

- Vi ses på gågatan, hade fångvaktaren sagt i telefon men att al-Thumairy Street skulle vara en gågata tycks alla ha glömt bort och rader av Cadillacs, Mercedes och Lexus glider sakta framåt. Påminner lite om raggarstråket i Skövde, bortsett från bilmärkena förstås. Kanske är det spänningen i att på tu man hand träffa en europeisk kvinna - mycket opassande! - kanske är det en äkta önskan om att förevisa och rättfärdiga en kritiserad företeelse, som gör att han gått med på att möta mig och ta mig med till al-Adltorget.

Jag är osäker på om jag ska känna igen honom men han känner minsann igen mig. Han kryssar fram mellan bilarna mot mig, som väntar vid den parodiska "Förbjuden infart"-skylten. Vi utbyter hälsningsfraser och erinrar oss vårt tidigare och hittills enda möte, det på al-Hammadi-sjukhuset där jag var med en stukad hand, han med två fångar. I björnligerandiga fångdräkter, med rasslande fotkedjor och kölapp i händerna, satt de och väntade på att få komma in till doktorn. Det är inte sant, tänkte jag. Det är bara i Kalle Anka-tidningar som fångar har randiga kläder med nummerskylt på bröstet. Fångar ska ha glansiga mjukisbyxor, för det har svenska interner.

Fångvaktaren lade märke till min häpnad och bestörtning och försökte få kontakt med mig, genom att med en talande gest dra med handen över sin strupe och peka på en av fångarna. Han sken som en sol medan han förtroligt redogjorde för fångarnas krämpor, begångna brott och väntande straff för mig, väntrummets enda övriga patient. Den förste var dömd till halshuggning. Eftersom han var sjuk skulle han besöka doktorn. Även en dödsdömd har rätt till läkarvård. Den andre var dömd till stympning av vänstra handen. Han måste därför först friskförklaras av en läkare. En sjuk person kan inte kroppsbestraffas. Stympningen skulle sedan utföras av läkare med bedövning och adekvat medicinsk vård.

Fångarna rörde inte en min under vaktens framställning.

Själv satt jag stum och mitt inre pendlade mellan nyfikenhet, förfäran och medlidande. Och en smula förakt för de mjukisklädda internerna hemma i Sverige. Vad hade de att klaga på?

Fångvaktaren talade utmärkt engelska och var mån om att dra in mig i konversationen. Han började ställa frågor om Sveriges syn på brott och straff, men jag kände att vi närmade oss en kulturkrock av astronomiska mått och undvek direkta svar.

Doktorn hade tydligen blivit försenad. Återstod bara att vänta. Då kom fångvaktaren med ett förslag.

- Jag är hungrig, sa nu fångvaktaren och vi vek av från gågatan till al-Adltorget för att hinna köpa schwarma, Saudiarabiens svar på varmkorven.

Doften av schwarma och Pepsi ringlade mellan frysväskorna för torget är en uppskattad samlingsplats under ljumma kvällstimmar. Vidsträcktheten inbjuder till inlinesåkning och picknick med alla hustrurna och de tio yngsta barnen. Nu bullades det upp!

Trots de 14 000 kvadratmetrarna kändes torget inte ödsligt, för trappor och dekorativt placerade stenhögar skapar nivåskillnader. En mängd människor - jag bedömde antalet till några hundra - hade samlats men ändå var det tämligen tyst, för stillhet och lågmäldhet är något som anbefalls i Koranen. Trafikbruset från gågatan var egentligen det enda som hördes!

Medan fångvaktaren fortfarande mumsade på sin schwarma, ljöd imamens böneutrop från minareten tvärs över torget. Alla män hastade nu mot moskén, även butiksbiträdena från al-Thumairy Street, vilka för femte gången denna dag dragit ner plåtjalusierna framför disken. Kvinnorna samlade ihop frysväskorna och snörde av barnens inlines, men dröjde alla kvar under strålkastarnas kalla sken, för enligt Koranen är det endast önskvärt att kvinnorna går till moskén, inget absolut krav.

Jag erbjöds sista biten av hans schwarma och väntade nervöst, uppkrupen på en stenbumling framför Musmakfortet medan han förättade fredagsbönen. Att jag skulle stanna hela tiden var naturligtvis uteslutet. Vad skulle ha hänt i så fall? Skulle jag ha svimmat, kräkts, storgråtit? Detta låg långt från min svenska vardag; i min svenska vardag hade jag bara sett ett par pistoler och jag tyckte det räckte för att fylla min våldskvot. Jag ville inte vara en hyena - men jag ville ändå se något.

Av rörelserna på torget omedelbart efter bönens avslutningsord "wa salaam aleikum" förstod jag att fångvaktaren varit rätt informerad, det skulle bli halshuggning här. Jag kände honom inte, men han tycktes vara en höjdare inom fångvaktarskrået med tillgång till värdefull information. De offentliga avrättningarna tillkännages aldrig i förväg och det spilles ingen onödig tid mellan arrestering, rättegång och avrättning. Arresterad på onsdag och halshuggen på fredag. Alltid på en fredag. Direkt efter bönen.

Nu stack man sticker fötterna i sandalerna, som i prydliga rader väntat utanför mosképorten och klapprade bort mot avspärrningarna. En vit fångtransportbil modell husbil svängde runt hörnet. Människorna pressade på mot repen.

- Nu kommer poliserna att leda ut fångarna. De har fått lugnande medel och de har bindlar för ögonen, upplyste min nye bekant. När bödeln har gjort sitt, kommer två läkare och fastställer att de är döda. Vill du kanske åka hem nu?

Det var precis vad jag ville.

- I morgon kan du läsa namnen på de halshuggna i "Arabic News" och vilka brott de har begått, förklarade vakten. Och så kan du läsa vilka instanser domarna har prövats i, det är ju viktigt att det inte begås justitiebrott! Det vore en skam för hela Sharialagen!

De båda männen hade försökt råna ett lokalt växlingskontor och då skjutit en person. Detta var inte Sverige. Vem som höll i vapnet var ointressant. Båda var på plats. Båda halshöggs. Från våldtäkt, mord, väpnat rån, narkotikainnehav och förnekande av islam leder en snabb och rak väg till al-Adltorget.

På skakiga ben sneddade jag över torget - som cyniskt kallas "chop-chop-torget" i den västerländska folkhumorn - och lät mig uppslukas av Dirasoukens kosmopolitiska utbud.

- Nu är jag törstig och nu vill jag gå och ta en Pepsi, meddelade vakten glatt och var redan halvvägs på väg in till ett café. Med tanke på schwarmans kryddstarka innehåll var ju det inte så underligt. Men dit in hade jag som kvinna inte tillträde och vi skiljdes åt efter de vanliga artiga och nödvändiga avskedsfraserna.

En muslim är hela livet sysselsatt med att samla pluspoäng inför döden och Allahs domslut. I jakten på pluspoäng måste den islamska lagen - sharialagen - följas och man måste undvika haram, synder, som ger minuspoäng i livets bok.

Det låter bestickande likt kristendomens budskap men det finns avgörande skillnader. En muslim har en individuell plikt att förhindra haram även hos andra människor. Om en kristen stoppar ett rån gör han det nog främst för att förhindra att en människa kommer till skada. Om en muslim stoppar ett rån gör han det nog främst för att hindra en människa från att begå haram. Koranen uppmanar till individuella uppror mot syndarna, men Bibeln ifrågasätter vår rätt att döma andra. Endast den som är skuldfri, får kasta första stenen, står det ju i Nya Testamentet. Men även om en synd inte drabbar en medmänniska, drabbar den så att säga Allah och det blir varje muslims plikt att på bästa sätt förhindra att synden begås och om den begås - straffa syndaren.

En annan grundläggande skillnad mellan islamsk lag och kristen-europeisk lag är att den senare förvisso baseras på religiösa och etiska normer, men det är den politiska makten som stiftar lagarna. Den islamska lagen anses däremot vara identisk med Allahs vilja och Allahs viljeyttringar kan aldrig förändras. Så blir kristen-europeisk lagstiftning förändelig och relativ, medan muslimsk lag blir oförändelig och absolut.

Straffen i Sharia-lagen indelas i 4 kategorier:
1. kroppsbestraffning, det vill säga avrättning, stympning och prygel
2. frihetsberövande, det vill säga fängelse och deportation
3. böter
4. varning

Något utrymme för psykologiserande finns inte i sharia-lagen, även om det tas hänsyn till omständigheterna. Ett brott är ett brott är ett brott. Och hämnden är viktig och ljuv. Å andra sidan anses brottet verkligen vara sonat när straffet väl är genomlidet. Undersökningar visar att anhöriga till brottsoffer i Saudi är mindre bittra och mer benägna att acceptera ett dåd än anhöriga i västvärlden. Anledningen är förmodligen att det saudiska samhället så oreserverat ställer sig på offrets sida.

Lektion ett för en nyanländ västerlänning innehåller alltid varningar för brottspåföljder. Ta dig i akt. Följ reglerna. Här råder lagen om öga för öga, tand för tand. Och visst är varningen befogad.

Beduinsamhällets uppfattning om rättvisa ekar genom årtusendena, inte bara i Koranen utan även i Bibeln som också har sitt ursprung i ökenvärlden. Men västerlandet hade sin renässans, sin upplysningstid och sin franska revolution och blodshämndens påbud "öga för öga, tand för tand" är inte längre gångbart i väst. Åtminstone inte officiellt. I Saudiarabien är beduinsamhället i högsta grad levande och det avspeglas i synen på brott och straff.

Fortsättning följer.

Av Eva Tollborg 31 jul 2002 11:41