Monster under sängen!

Dessa hade säkert lika många skepnader som det fanns barn som inbillade sig dom. Stora, slemmiga och gula eller små bruna med sju ben och tre huvuden.

Mina monster hade ingen särskild skepnad, möjligen påminde de om de rufsiga sakerna som fanns illustrerade i Astrid Lindgrens "Allra käraste syster". Ni vet de gröna läskiga monstren systern träffade på när hon gick ner i underjorden. Ungefär så såg mina monster ut.

Men hur dom såg ut spelar egentligen ingen roll, jag såg dom ju aldrig ändå. Det viktigaste var hur dom smög sig på en och framför allt hur dom anföll. Mina monster smög sig på och anföll genom att attackera öronen. Så det var mycket viktigt att inte låta dessa sticka ut under täcket. Likaså var det av avgörande betydelse för överlevnad att inte låta fötterna sticka ut heller. Faktiskt, när jag tänker efter, så var det av extrem betydelse att inte låta någon kroppsdel alls sticka ut som kunde avslöjas för de gröna rufsiga sakerna som tassade runt i mitt rum när lampan släckts.

Pappa brukade säga att jag såg ut som en kåldolme när jag sov för jag låg alltid med täcket noga instoppat överallt. Men han förstod ju inte, förstod inte att jag bara iakttog största möjliga försiktighet mot monstren. Det slog mig aldrig att om det nu fanns gröna rufsiga monster i mitt rum, och om de nu smög på mig, så skulle knappast ett bomullstäcke i Bambi-påslakan skydda mig mot dem. Men jag sov mig genom min barndom lyckligt ovetande om detta faktum.

Idag är mina monster under sängen inte riktigt lika lätta att bli av med. För de finns fortfarande kvar där, lurandes i mörkret. Men det hjälper inte längre att knöla in täcket under kroppen för att vetskapen om dem ska försvinna eller i alla fall bli betydelselös. Det hjälper inte ens att stoppa in öronen längre. Dels blir det väldigt varmt att stoppa in alla kroppsdelar under ett duntäcke när man har nästan 100 kilo pojkvän sovandes ett par centimeter bredvid och dels är mina monster under sängen idag av en helt annan sort.

De är inte längre gröna rufsiga monster hämtade ur en Astrid Lindgren-bok. Idag spelar mina monster i en annan liga. Om monster nu har en liga så spelar mina monster idag helt klart i Elitserien. En mycket elak art som inte bara smyger sig på när man ska sova utan finns där 24/7. På spårvagnen, på jobbet, på bion, ja de kan faktiskt dyka upp när som helst. Inte bara under sängen.

Jag är ingen monsterexpert, men jag tror att Ghostbusters skulle kalla denna typ av monster för hjärnspöken och de kan utföra alla möjliga typer av attacker. Mina monster brukar vanligen ge mig bryderier om jobb och karriär. De brukar föra med sig besvärliga tankar som "Vad ska jag bli när jag blir stor?" och "Tjänar jag tillräckligt med pengar?".

Ibland kan de vara riktigt jävliga och ge sig på mig när jag minst anar det och är som mest sårbar, som till exempel när jag står och ska välja film i videobutiken eller när jag ska välja färg på toppen jag ska köpa. Då slår de till. För de vet när jag är som mest försvarslös.

På senare tid har de även upptäckt en annan svaghet hos mig som är tacksam att attackera. Den kallas för vuxenlivet och vattentäta skott för dem är att ge sig på områden som "Börjar jag bli för gammal för att skaffa barn snart?" eller "Var är det billigast att storhandla? Maxi eller LL:s?" Dessa attacker är extra besvärliga och jag försöker värja mig mot dem genom att enträget stoppa undan ångesten de medför, precis som jag noga stoppade undan öronen och fötterna under täcket när jag var liten. Men det hjälper inte. Monstren är skickliga, de spelar ju i Elitserien. De vet mina svagheter och de vet att jag inte längre har något Bambi-täcke som kan skydda mig mot deras illgärningar.

Så det är väl bara att acceptera deras närvaro. Det går ju inte att ropa på mamma och pappa var gång jag känner deras närvaro krypa inpå. För hur skulle det se ut om jag titt som tätt ringde hem i panik och skrek "Mamma, pappa! Nu har jag sådana där jobbiga vuxentankar igen! Får jag sova hos er inatt?". Jag vet faktiskt inte vad som skulle vara fånigast, det eller att ringa hem mitt i natten och påstå sig ha sett ett grönt rufsigt monster under sängen.

Nä, jag måste nog lära mig att tas med dom. Man kanske skulle åka till Ikea och köpa sig ett Bambi-täcke trots allt. För vem vet, det kan ju hjälpa även mot vuxenvärldens monster under sängen.

Av Eva Råberg 24 jul 2002 14:14