Stefan Lindströms afghan-blod, del 8

Deckarstafetter är svårt, men kul. Gäller att få det att stämma med föregående avsnitt. Samt att lösa upp knutar, ge läsaren ett mönster. Jag försöker, hoppas DU också vågar. Möjligt att det blir fel någonstans, men vafan, det fixar korrläsarna innan det är dags för bokutgivning...;

---

Trots att Stefans hjärna fortfarande var indränkt med alkohol som kortslöt vitala delar av systemet förstod han. Birgit Svensson var Jannes moster! Det var nästan för sjukt för att vara sant. Han satte sig ner bara för att träffas av blixten ännu en gång. Bruden de hade våldtagit på den där röjskivan för hundra år sedan. Var inte hon kusin med Janne? "Att pippa en kusin var skönare än jag trodde" hade Janne sagt när han stängde gylfen. Så då kunde Birgit vara hennes morsa! Herregud, vilken jäkla släkt! Janne våldtar sin kusin och hundra är efteråt ligger han med en kniv i bröstet ungefär samtidigt som kusinens morsa slutat andas i andra delen av stan. Hade det inte varit för att det faktiskt var sant så hade han haft stoff till en bestseller!

Torstenssons fru tittade medlidsamt på sin man. Verkade som om han blivit tio år äldre den senaste veckan. Tidningarna var på honom som hökar om det där dubbelmordet. Och som grädde på moset hade hans gamla spöke, Tattoo-Ruben, sagt hej då till Kumla. Bara stuckit en natt. Den mannen var som en katt, kröp in och ut som han ville.

- Vill du ha mer kaffe, undrade fru Torstenson.

Torstensson hörde inte, reste sig och sa:

- Det kan bli sent ikväll, ny jävla presskonferens och sjuhundra samtal att ringa.

Mannen med tatueringarna glömde aldrig någonting. Är man tre som knullar en brud så är man tre. Åker någon fast, så åker alla fast. Så borde det vara, men så var det inte. Janne och Stefan höll ihop, kom överens om att bruden och de haft en mysig trekant, pussat varandra på kinden och sagt "vi ses". Efter det hade hon blivit våldtagen. Hur fan kunde snuten och rätten gå på det? Brudjäveln hade varit hispig, legat inne på psyk, och vägrat att tala. Brudar som inte snackar alls är till och med värre än brudar som snackar för mycket.

Stefan önskade att han haft lite fler knivar i stugan. Ju fler knivar i hans närhet, desto tryggare kände han sig. Trots att han mådde som en skit hällde han upp en whisky till. Kände den bränna i magen och slöt ögonen. Framför sig såg han en kusin med blod rinnande längs låren, en gammal hora med silikon i pattarna, Jannes juckande röv och efter det en guppande röv till. En röv som det stod "The End" på.

Telefonjäveln ringde igen. Torstensson lyfte luren och var beredd på ännu en tok som skulle erkänna ett dubbelmord. Det var ingen tok, det var kommissarie Marjamäki på Åland.

- Tjena Kurt, det är Marjamäki här.
- Pekka? Längesen! Vad vill du?
- Tänkte bara att du kanske ville veta att vi fått in tips om att Ruben Johansson synts här på ön.

När det knackar på dörren kan man bli glad. När det knackar på dörren kan man bli rädd. Allt beroende på när, var och hur. När det knackar på dörren kan man ibland skita på sig. Tur att Stefan spytt upp det mesta. Han la sig bakom soffan och bad till gud att det var grannen som ville låna socker och skulle försvinna när ingen öppnade. Men dörren öppnades, vafan hade han inte låst för? En bastant skugga la sig på golvet. Ägaren till skuggan började prata.

- Hallå Stefan! Det är bara jag. Ruben.

Av Mikael Vestlin 15 jul 2002 12:18