Stefan Lindströms afghan-blod, del 7

Trots att han frös kunde han just nu inte tänka sig något bättre än ett glas kallt vatten. Allt för att skölja bort den smak av gammal spya som fyllde hans mun. Han kände sig yr, eller snarare bakfull. Långsamt började han dra sig till minnes vad som hänt under de senaste timmarna.

Stefan kom ihåg hur han, i en kombination av rädsla och kraftig fylla, frenetiskt försökt övertyga sig själv om att lådan han brutit upp inte var annat än Jannes fotosamling av sina nära och kära. Det var visserligen lugnande men vad som äcklade honom var att han själv i så fall måste vara den enda, förutom Jannes släkt, som stod Janne nära. Oavsett hur mycket avsmak han kände inför den tanken blev han i alla fall lugnare. Så snart lugnet infann sig började också tröttheten komma smygandes. Han mindes inte hur det skett men han måste ha somnat på marken bredvid huggkubben. Uppenbarligen hade han även spytt i sömnen.

Stefan kände sig fortfarande trött och bakfull men längtade för mycket efter ett glas vatten och värme för att kunna ligga kvar. Han tog lådan under armen och gick in i huset på nytt. Knappt hade han kommit innanför dörren när den stora väggklockan i vardagsrummet började slå. Han fick det till fyra slag. För att dubbelkolla tände han lampan och såg mycket riktigt att klockan var fyra på morgonen. Han tänkte efter vid vilken tid han kunde ha somnat och kom snart fram till att han borde sovit fem timmar. För att inte riskera att väcka någon uppmärksamhet bland grannarna valde han att snabbt släcka lampan.

Han började styra riktningen mot badrummet för att låna en tandborste och för att dricka kopiösa mängder vatten. Knappt hade han dock tagit ett steg förrän han stannade upp. Han vände sig om och gick mot sin vilja, driven av sin nyfikenhet, tillbaka mot strömbrytaren. Hjärtat slog hårt, svetten började krypa fram ur porerna. Han bad en tyst bön om att det han tyckt sig se skulle vara en illussion. En illussion frambringad av det senaste dygnets kaotiska händelser och skärrande intryck. Fingrarna darrade när de nådde strömbrytaren.

Vardagsrummet fylldes av ett varmt sken. Mitt i skenet, från samma vägg som klockan hängde på, stirrade hon mot honom med en intensiv blick och ett bländande leende. Stefan slutade andas. Oavsett sin rädsla kunde han dock inte låta bli att slås av tanken - det stämmer verkligen - hon ser betydligt yngre ut än vad hon är. Det var ett mycket bra porträtt. Aldrig hade han kunnat tro att hans numera döda granne kunde se så oskyldig och näst intill vacker ut.

Av Sara Hjelm 10 jul 2002 17:14