Ett nazistiskt värvningsförsök

Det ringde. I telefonen. Jag svarade.

- Hej.

Det var min gamla kompis Samuel. Han lät på bra humör. Sluddrade lite. Verkade full. Han hade gått med i en nazistklubb och tyckte att jag skulle komma på nästa möte.

Jag tänkte att va fan, jag kan väl alltid testa.

På vägen till lokalen där mötet skulle anordnas gick jag igenom vad folk hade sagt om nazister. Att de inte var särskilt snälla. Att de gasade ihjäl folk och inte lät en tycka som man ville. Det gav mig en dålig känsla i hela halsen och i magen.

Men va fan, tänkte jag och sköt känslan ifrån mig. De kanske har blivit bättre med åren.

När jag var i närheten av lokalen dök Samuel plötsligt upp ur en Syrénbuske.

- Kom med hit, kom kom!

Han verkade upphetsad, lite överspänd. Jag undrade vad som stod på. Vi kom ut på en stor asfalterad plats. Runt platsen fanns några fula byggnader. Mitt på den brann en eld. Runt den stod ett gäng nazister och undslapp groteska läten ur sina strupar.

Bokbål, skrek de. Bokbål.

Min kompis Samuel var redan framme vid bokbålet och skrek och tjoade med sina nazi-polare. Jag gick sakta fram till honom.

- Vad är det ni bränner?

Samuel glodde på mig med uppspärrade, rusiga ögon.

- Det är mest bögporrtidningar och judiska kvartalstidsskrifter. Vi prenumererar på dem, så mycket vi kan. Och sedan samlas vi här den fjärde söndagen i månaden och bränner upp hela skiten! Det är härligt att vara nazist!

Jag kunde se på honom att han menade vad han sade.

Elden dansade vilt över bilder på manslemmar och långa lockar. Slickade törstigt sina lågor över judisk ekumenik och simpel homoerotik. Den erbjöd lite värme och förödelse åt dessa nazister, strandade som de var på en plats av asfalt mellan några fula byggnader, långt utanför staden.

I ett extatiskt tillstånd dansade nazisterna runt bokbålet. Svettiga, förlösta, tillsammans. Jag vände om och gick hem. Hur mycket jag än ville det så insåg jag att jag aldrig skulle kunna gå med i deras klubb. Men jag tänkte på dem och hur de hade det där borta på asfalten, den sista innan skogen tar vid. På hur lyckliga de var. Och på att de förmodligen dansade än.

Av David Olsson 05 jul 2002 16:19