To kill a cat

Nu ser jag en katt. Eller jag tror det var en katt. Något vitt var det i alla fall och det strök runt hörnet på huset mitt emot.

Jag bestämmer mig för att döda katten.

Jag kastar mig ut ur mitt rum, ut ur min lägenhet och ut på gatan.

- Kom kisse kisse kisse! Kom kisse kisse!

Jag går mot huset där jag såg katten. Möter en man med barnvagn. Han har skägg och loafers. Ser sympatisk ut.

- Ursäkta mig, jag letar efter min katt som sprungit bort. Ni har händelsevis inte sett den? Den är vit. Den ska dö.
- Jo, jag såg en katt springa här på gården runt hörnet. Mannen pekar.
- Katten! skriker ungen i barnvagnen helt plötsligt.
- Ja, det var den killens katt förstår du. Den hade sprungit ifrån honom.

Mannen med barnvagnen avlägsnar sig.

På gården. Där är katten. På bordet. Den slickar sig.
Jag går mot den.

Den ser mig, stelnar till. Jag hukar mig.

- Kom kisse kisse kisse! Kom kisse kisse!

Katten springer bort, in mot gården. Jag springer efter. Den ökar farten när den märker att den är jagad. Jag ökar farten. Någon öppnar en port lite längre fram. Katten springer in i porten. Jag knuffar till personen som öppnade den och springer efter. Dumma jävla katt. Nu kommer du inte undan.

Den springer uppåt. Jag jagar. Där är den. Inträngd i ett hörn. Jamar sina sista jamanden.

Men jag är för trött. Sätter mig ner mot en dörr och hämtar andan. Katten tittar på mig med sina stora gröna ögon. Så kommer den mot mig, stryker sig mot mig. Konstig katt. Nyss jagade jag den och nu vill den vara kompis.

Jag griper tag i nackskinnet och går nerför trappan samtidigt som jag funderar över hur jag bäst tar livet av det skräniga och krängiga lilla livet. Utan att riktigt tänka mig för stannar jag till framför sopnedkastet, öppnar det och matar in katten i det.

Hela huset ekar av kattens ångestskrik ett kort ögonblick.

Jag känner mig iakttagen. Jag vänder mig om och ser en kvinna med långt svart hår och stora bruna ögon. Vi stirrar på varandra en stund, hon och jag, märkligt förbundna, delande en hemlighet. Katten börjar jama. Kvinnan går uppför trappan, förbi mig.

Jag antar att det är låst in till soprummet, men jag orkar inte kontakta vaktmästaren bara för att ta död på katten. Förresten har jag ingen lust att döda den längre. Jag går nerför trappan, ut på gården. Jag tänker på kvinnan.

Varför kände jag igen henne?

Av David Olsson 03 jul 2002 14:47