Barn mår bra av källkritik

Monica Bodling har den senaste tiden intensifierat sina attacker på dagis, sossarna, feminismen och allt annat som hon anser förstör svenska barns uppväxt. Jag har på kommentatorsfälten, milt uttryckt, ställt mig frågande till hennes påståenden om dagis inflytande på barns psykiska hälsa samt mäns och kvinnors olika roller i barnuppfostrandet.

Innan du läser vidare kanske jag skall presentera mitt intresse i frågan. Den ena viktiga faktorn är att jag är en förstagångspappa som inom kort skall ta över föräldraledigheten efter min fru. Efter den perioden skall jag skola in min son på dagis. Det gör mig till en alldeles ypperlig målgrupp för Bodlings artiklar: Till en början förfasades jag över hennes beskrivningar av svenska förskolor. Skulle jag sätta mitt barn där? Aldrig!

Ju mer jag läste av Bodling, desto mer förändrades bilden dock. Eller rättare sagt: Min bild förändrades. Inte Bodlings.

Medan vår familj med ljus och lykta under vintern och våren sökte dagisplats där har vi ett VERKLIGT problem! presenterade Bodling här på Sourze den ena artikeln efter den andra om precis samma ämne, med i stort sett samma argument. Jag och hustrun gick ut i verkligheten och jämförde dagis, kollade personaltäthet och annat. Och fick bra intryck av alla dagis i vår kommundel. Sakta förändrades min bild - dagis kanske inte var så dumt ändå?

Så när Bodling nu i sin senaste artikel återigen beskrev hur illa dagis är, kunde jag inte låta bli att reagera.

Det har att göra med mitt andra intresse i frågan: Jag råkar tycka att det är viktigt med källkritik. Så när Bodling skrev i artikeln "Barns behov - tabu":

"Trots att barnpsykiatrer klart och tydligt berättat för oss i TV, att små barn skadas känslomässigt av att börja dagis redan vid ett års ålder, så fortsätter vi vuxna att blunda för verkligheten."

blev jag lite fundersam. Vilka var dessa barnpsykiatrer? Jag frågade Bodling. Och fick tillsvar att jag skulle söka på "attachment parenting" på nätet vilket kan översättas med "att som förälder anknyta till sina barn", en utvecklingspsykologisk term. Nu var det alltså inte TV som gällde längre, utan nätet. Men jag är inte den som är den. Jag slog in "attachment parenting" på altavista.se. Och fick direkt träff på Barnrapporten, en omfattande folkhälsoundersökning som gjordes av Stockholms läns landsting 1998. Och där skrev faktiskt en barnläkare, bland annat om psykisk barnhälsa. Kanske hade Bodling rätt ändå?

Jag blev dock inte särskilt förvånad när jag i rapporten inte hittade en rad om att dagis var skadligt för barn. Däremot fann jag följande stycken siffrorna i parentes hänvisar till den omfattande notapparaten:

"Svenska undersökningar visar att om barnet går på någon förskola från de första levnadsåren minskar risken för senare psykiska och sociala problem 23-25. Den skyddande effekten märks redan vid skolstart och blir ännu tydligare senare under uppväxten."

"Svenska undersökningar visar att om barnet börjar på dagis före tre års ålder är det mer gynnsamt både för barnets kunskapsutveckling och för barnets sociala förmåga 24,25, detta jämfört med daghemsstart efter tre års ålder."

"Vid arton månaders ålder har de allra flesta barn knutit an till flera personer. Det är i regel släktingar, andra vuxna, syskon och andra barn 43. Att ha tillgång till flera vuxna har visat sig vara en skyddsfaktor för utsatta barn, som då har möjlighet att forma en trygg anknytning med någon annan vuxen än de egna föräldrarna."

Det om dagis påstådda skadliga inverkan på barnen. Monica Bodling brukar också tala högt om barnens rätt till sin mor, och kvinnors överlägsenhet som vårdare av spädbarn. Jag skall villigt erkänna att det har hetsat upp mig något - självklart vill jag att mitt barn skall ha rätt till mig också! Och jag kan i och för sig inte amma, men vårda barn på andra sätt, eller hur?

Läsningen i Barnrapporten ger dock mig och alla andra pappor och män som funderar på att bli det fundera inte killar, det är värt dina fyra sekunder av "hårt" arbete! råg i ryggen:

"När teorier om anknytning först utvecklades i Storbritannien på 1950-talet fokuserades intresset på modern eftersom modern då ofta var den enda vårdgivaren. Globalt är detta ett undantag. I en översikt av olika icke västerländska samhällen och kulturer fann man att det dominerade mönstret 97 procent var att modern delar vården av spädbarn, både praktiskt och känslomässigt, med andra vuxna och med barnets syskon 49.
Pappans betydelse för spädbarnet är relativt dåligt dokumenterat, trots att ett av tre barn formar sin första anknytning till fadern 43. Det finns inget stöd för biologiska skillnader i föräldraroller; män och kvinnor reagerar till exempel fysiologiskt lika på spädbarns gråt 50. Pappor är lika bra på att mata sina barn som mammor, samt på att tolka vad barnet vill och på att svara mot barnets behov 51."

Det tog mig kanske trekvart att hitta denna information och läsa igenom den. Det var det värt. Den talar om för mig två saker:

1. Jag kan nog ha min son på dagis utan att få allt för djupa skuldkänslor. Skall dock se till att han inte är där alltför många timmar varje dag, och inte fem dagar i veckan.
2. Jag fick ännu en gång bekräftat den gamla sanningen att bara för att någon skriker om samma sak en massa gånger, blir den saken inte mer "sann" för det.

Självklart finns det också problem med dagis, som Barnrapporten också tar upp författarna lever tack och lov inte i en värld som är enbart svart och vit:

"Barn i grupper som består av fler än tjugo barn har visat sig oftare vara ledsna, aggressiva och umgås mindre med andra barn jämfört med barn i förskolegrupper med färre barn. Personalen har mindre tid för varje barn och blir därmed mindre lyhörd för varje enskilt barn."

Här ligger den stora frågan, åtminstone för mig: Hur ser vi till att barnen får ett bra liv, oavsett var dom råkar befinna sig under dygnets timmar? Det tror jag att Monica Bodling också vill. Bara det kunde ske med lite mer underbyggda påståenden, vore jag nöjd.

Nu lägger jag av. Och förbereder mig för några månader av skratt, gråt, utspilld mat, sand i blöjan, vansinnesutbrott, mys i soffan, småsår, blåmärken och en underbar, jobbig, härlig, frustrerande och kärleksfull tid.

P.S. Hela Barnrapporten återfinns på:

Länk: cbu.dataphone.se

De avsnitt citaten är hämtade ur heter "Psykisk hälsa under spädbarnstiden" och "Psykisk hälsa i förskoleåldern" och är skrivna av Lene Lindberg, fil dr, leg psykolog; Elisabeth Arborelius, docent, leg psykolog; och Sven Bremberg, docent, barnläkare, Stockholms läns landsting, Centrum för Barn- och Ungdomshälsa CBU." D.S.

Av Niklas Jendeby 28 jun 2002 14:13