Jag kallade tanten för "slyna"

Något märkligt händer med mig. Kanske är det bara tillfälligt, som en förkylning - kanske varar det bara en vecka eller två. Men jag tror det inte. Något stort kokar upp inom mig, en förändring. Det är galenskapen.

Idag kallade jag en tant för "slyna". Jag vet inte varför, det bara for ur mig. Hon var en alldaglig, böjd och svartklädd liten gumma som sakta tog sig över gatan med hjälp av en rullator. Vi mötte varandra på övergångsstället. Jag sade:

"Slyna."

Det var skönt.

Varför var det skönt? Hon hörde mig inte, vilket heller inte gjorde mig något; jag var inte ute efter att såra henne. Faktum är att jag överhuvudtaget inte bryr mig om henne. Det var det där lilla väsande ordet, så behagligt över tungspetsen, som tog kontrollen. Det ville ut. Och jag kunde bara lyda min impuls och säga det. Till ordets grymma besvikelse var det ingen annan än jag som hörde det.

Av David Olsson 27 jun 2002 09:43