Palestina-Israel. DN refuserar No3

Tisdagen den 7 maj hade jag tid för en undersökning på vårdcentralen i Haga, en kommundel i västra Örebro. På vägen hem satte jag upp några små klisterlappar med texten :
"Du kan göra en insats för att protestera mot Israels brott mot folkrätten.
Drick inte israeliskt vin. Njut av andra länders frukter. Turista inte i Israel.
Bojkotta Israel."

Nästa dag kunde jag i DN:s kulturdel läsa vad jag gjort - enligt kulturskribenten och DN-medarbetaren Göran Rosenberg.

I halvsidesartikeln "En betänklig bojkott" dömer han ut bojkottkravet för att det:

"kommer högst sannolikt att stärka de självsvåldets krafter som alltid ansett att israel bör strunta i omvärlden/eftersom världen alltid är emot judarna."

"ger ammunition åt regimen Sharons paranoida propaganda."

"en bojkott av israeliska varor bara skulle stärka den israeliska extremhögern."

Detta hade jag alltså, i all anspråkslöshet, bidragit till när jag dagen innan klistrat upp mina bojkottlappar i Haga kommundelscentrum. Och inte nog med det. Göran Rosenberg undervisar mig också om att det finns starka historiska ekon i denna konflikt:

"Den som av aldrig så behjärtansvärda skäl förespråkar en bojkott av israeliska varor bör åtminstone vara medveten om ekot från arabstaternas långvariga bojkott av och embargo mot ett Israel man aldrig ville erkänna liksom av ekot från de naziledda bojkotterna av judiska affärer i trettiotalets Tyskland." min understrykning, SF

Att skilja på israelkritik och anti-semitism. Att beskylla israelkritiker för anti-semitism hör till Israels regerings främsta propaganda-argument. Att det ofta upprepas gör det inte mindre vidrigt. Anti-semitism är i Sverige, liksom annan rashets och religiös hets, enligt lag förbundet. Och reell anti-semitism existerar och växer sig dessutom starkare i dag. Vidrigheten hos Göran Rosenberg ligger i att han, kulturskribent och intellektuell, systematiskt kopplar ihop berättigade protester mot staten Israels våldspolitik med judehets.

För att gå hem kräver detta skamgrepp förfalskande och förtigande av historisk verklighet. Och Göran Rosenberg har redan tidigare i DN argumenterat för att man inte skall försöka studera och lära sig vad som är orsaken till dagens terror och förstörelsekolumn i DN 2002-05-04. Där uppmanar han DN:s läsare att strunta i den historiska bakgrunden till konflikten:

"Vilka händelser A och B som utlöst denna självförintelsens piruetter är ointressant."

Både jag och Göran Rosenberg minns vietnamrörelsen på sjuttiotalet. Men jag minns inte några uppmaningar att inte studera historiska fakta. Heller inga idéer om att sluta stödja FNL för att det retade upp högern i USA, vilket det onekligen gjorde. Där dog ju cirka 50.000 unga amerikanska män i ett krig som vi stämplade som orättfärdigt och smutsigt. Vi grävde fram fakta. Vi intresserade oss grundligt för vilka händelser A eller B som utlöste vietnamkriget. Bl a med stöd av det lilla effektiva amerikanska nyhetsbladet I F Stones Weekly. Vi stod utanför systembolagen med våra bulletiner. Till en början haglade glåporden "Stick till Sovjet din jävla kommunist".

Medelsvenskens band till USA var - och är - starka. Men vi hade argumenten, vi läste och vi stod på oss. Den svenska vietnamrörelsen växte till världens starkaste utanför USA. När FNL segrade i Sydvietnam var det en segerns dag för också för oss.

Från Vietnam till Mellersta Östern.
Fastän olikheter finns mellan Vietnam och Mellersta Östern är parallellerna påfallande starka. Parollen då var "Stöd FNL" och "USA ut ur Vietnam" Nu är de: "Stöd Palestina" och "Israel ut ur de ockuperade områdena" . Vi såg till det avgörande: vietnamesernas rätt att själva bestämma i sitt land och att USA:s krigföring stred mot folkrätten. Så är det idag: Israels terror mot palestinierna på det land som stulits från dem.

Vietnamkriget var smutsigt och blodigt. FNL avrättade dem de dömde som förrädare och samarbetsmän med USA och Saigonjuntan. Oskyldiga civila drabbades. Skulle vi slutat stödja FNL för det? Vi lärde oss att skilja på angripare och angripna, på förövare och offer. Det var viktigt för vårt rättsmedvetande. En jämförelse kan göras med den aktuella debatten om mobbing i svenska skolor, där skolverket, ansvariga myndigheter och många rektorer notoriskt satt förövarnas/mobbarnas intressen först och antingen struntat helt i de mobbade offren eller annars ägnat dem endast ett andrahandsintresse.

Adjö DN-krönikören Göran Rosenberg!
Göran Rosenberg stödde ju, som jag minns det, Vietnams folk för trettio år sedan. I dag förtalar och förolämpar han dem som stödjer Palestinas folk. Han må ha vilka skäl han vill för detta. Lika beklämmande ändå. Adjö, DN-krönikören Göran Rosenberg!

En parallell kan tänkas med en annan intellektuell som också led moraliskt skeppsbrott i en konflikt som kom honom själv för nära. Albert Camus. Uppväxt som fransman i dåvarande kolonin Algeriet. Där fördes ett långt, blodigt och smutsigt krig mellan den franska kolonialarmén och den algeriska befrielserörelsen. Under kriget medverkade Camus på ett möte med studenter i Sverige. Han fick frågan om varför han inte tog ställning. Till slut tog han ställning: för fransmännens kolonialkrig och mot algeriska bomber på spårvagnar i Alger. Studenterna buade ut honom.

Militärt var den franska armén, under general Massieu och med kuppmakaren Salan bakom ryggen, långt ifrån slagen. Liksom i Mellersta Östern stod där en professionell och välutrustad stormaktsarmé mot en folklig motståndsrörelse som använde de vapen och de metoder de kunde. Men i världsopinionen var fransmännen slagna. Kriget avslutades genom att general de Gaulle satte den franska revanschismen på plats och gav algerierna deras självständighet 1962.
De Gaulle var också en statsman av annan resning och kaliber än dagens krigsförbrytare typ Sharon och politiska pygméer typ Bush.

Brev från Palestina?
Över hälften av sin halvsideslånga DNartikel mot israelbojkott ägnar Göra Rosenberg åt ett brev han fått från en ung israelisk sångerska. Hon berättar om de svårigheter hon får som judisk artist när hon skall turnera internationellt. Det är omöjligt att ta del av hennes brev och inte bli ledsen för hennes skull. Vad för skuld har hon i den Israeliska regeringens och militärledningens terror? Ingen. Men samtidigt: är hon tillfrågad om hon i Sveriges största dagstidning vill spela rollen av alibi för Rosenbergs förtal av de som med bojkottkravet vill stödja hennes palestinska medmänniskor? Det vet naturligtvis inte jag. Och Göran Rosenberg ger heller intet besked.

Liksom många andra känner jag vånda inför de övergrepp palestinierna utsätts för, flyktingar i de nu raserade lägren, boende i de ockuperade områden och inne i själva Israel. Våndan växer med upplevelsen att det är svårt att göra något. Inte blir det bättre av att utrikesministern, statsministern, DN:s ledarsida och en stor del av det politiska etablissemanget som papegojor upprepar att vi måste sätta vårt hopp till USA och att vi inget kan göra själva. Det kan vi visst. Vi kan bojkotta israeliska varor. Det är ett lika berättigat och verkningsfullt vapen, som det var mot apartheid i Sydafrika. Och liksom många jag känner har jag valt att sponsra ett föräldralöst palestinskt barn. När förhållandena blir bättre ser jag fram emot att få något litet brev från honom eller henne. Kanske med en teckning och ett litet foto att sätta upp på väggen. Vi får se om DN:s kultursida har utrymme för också det brevet.

Av Sven Frostenson 26 jun 2002 12:06