Mödomshinnan

Ibland blev jag bara så trött. Att man är så fången av världen. Alla dessa regler. Och då talar jag inte om samhällets regler.

Att gå till skolan. Vem tvingar mig till det? Ingen. Slutade göra det redan i sjuan. Samma dag som jag fick reda på att man kunde göra det över internet. De regler som jag talar om, som jag inte kan bryta, är naturlagarna. Jag kommer aldrig att bara kunna flyga iväg, av ren viljakraft. Aldrig någonsin kommer jag att kunna forma världen enbart efter hur jag vill att den ska se ut. Trodde jag, rättare sagt.

När jag var liten var allt svårt. Jag hade inga vänner. Jag kunde få det, men det var för jobbigt. Man var tvungen att anstränga sig till den milda grad, och det lönade sig aldrig. Människor var helt enkelt inte intressanta. Så jag blev frivilligt ensam.

Tyvärr hade jag inte lärt mig en grundläggande sanning i livet:

Det är jäkligt svårt att bli lycklig ensam. Tja, när jag väl hade lärt mig det så var jag i alla fall ensam. Och lite småmobbad. Men likväl var jag inte tvingad till ensamhet. Det fanns andra fula tjejer som ville bli kompis med mig. Men jag fortsatte vara ensam. Kände mig inte tvingad att passa in.

Dom känslorna kom först en bit in i puberteten. Fast då var det ju lite sent. Till och med för en nörd hade jag minimal social kompetens. Så jag började vanka av och an i mitt hus. Ångesten kom först lite i taget, men tillslut blev den otrolig. Det hände ungefär samtidigt som jag insåg njutningen i självömkan. Jag mådde skit, men levde med det. Det var bättre än bara apati.

Men det fanns problem med min geniala livsplan. Man tröttnar på att må dåligt. När man gör det blir allt outhärdligt. Jag ville verkligen ta mitt liv, kände mig så otroligt fången. Skrev en dagbok, men den blev för deppig. Så jag slutade. Verkligheten var hård.

Men det fanns en lätt väg ut ur det hela. Precis vad jag hade letat efter. Jag ljög för min dagbok. Man kan ju inte ljuga för sig själv. Det är så grundläggande patetiskt att man bara måste avslöja sig själv. Man måste ljuga inför en person för att kunna lura sig själv. Dagboken fick bli den här personen.

Jag skrev att jag hade ett perfekt, normalt liv. Med vissa mindre finputsningar. Massor av vänner. Och jag behövde inte umgås med dom särskilt ofta. Dom bara gillade mig. Och pojkvänner hade jag. Den första redan i femte klass. Men vi hånglade inte. Vi satt bara på sängkanten och pussades, testade oss fram. Utforskade livets möjligheter.

Med en annan stilig pojkvän förlorade jag oskulden i åttonde klass. Jätteromatiskt. Och vi fick orgasm samtidigt, efter ungefär en halvtimma. Han förlorade oskulden med mig, och var oändligt tacksam över detta. Sedan hade vi ett ordentligt och städat förhållande i nästan två år till innan jag kände att jag behövde gå vidare, utvecklas. Jag gjorde slut och hade en underbar singelperiod. Han blev förkrossad, men förlät mig tids nog.

Den här låtsasdagboken började då jag var 5 år. Jag började egentligen skriva den då jag var 15 olycklig år, så jag hade en del att hinna upp till. Anledningen till att jag kunde skriva redan vid denna späda ålder på 5 år var att jag var sannerligen begåvad. Till och med otroligt, otroligt intelligent!

Då jag inte hade något bättre för mig att göra så hann jag göra detaljerade beskrivningar ända fram till nutid, vid ungefär 18 års ålder. Då fortsatte jag bara skriva.

Mitt riktiga liv var ändå inte riktigt felfritt. Jag blev uttvingad i arbetslivet av mina föräldrar. Dom var trötta på att jag aldrig någonsin haft en enda vän och hoppades att vuxenvärlden skulle ändra allt. Men det var lätt. Jag svarade inte då arbetskamrater frågade mig något. Dom försökte verkligen, men till slut lämnade dom mig ifred.

När jag väl fyllde 25 så ändrades min tillvaro lite. På väg hem från jobbet hoppade någon på mig. Han brottade ner mig på rygg och försökte taffligt slita upp min fellatiokappa. Den fina kappa som jag hade ägt sen jag var femton. Han slet bort en knapp. Sedan kysste han mig. Det var min första kyss. Inte särskilt lyckad. Det gjorde ont när han tryckte mig mot marken. Han var väldigt stark.

Skulle han ta min oskuld också? Nej, riktigt så här ville jag inte att det skulle bli. Och så började jag frysa i den iskalla vattenpöl han hade kastat mig i. Jag tog tag i en sten bredvid mig och drämde till. Han skrek och det kom blod över hela kappan. Den var förstörd. Sedan kom en snäll man och hjälpte till.

Det blev en hel del tjat om det här som hade hänt mig. En rättegång och allt. Mannen som hade hjälpt mig var där hela tiden. Sedan bjöd han mig på fika. Jag följde med, i mitt instängda tillstånd. Det skulle väl vara snabbt överstökat. Snart kunde jag gå hem igen. Fast trots att jag bara svarade "ja", "nej" eller "jag vet inte" så frågade han vidare. Sedan fick han mig att skratta. Precis som jag gjorde ibland när jag tittade på TV.

"Ska vi ses igen?" frågade han.
"Okej" svarade jag tyst.
"Imorgon. Här vid åtta. Okej?"
"0kej..."

Så vi träffades där nästa dag, även om jag kände otroligt mycket ångest. Skulle vara enklare att bara sitta hemma. Han fick min andra kyss. Sedan ville han ligga med mig. Jag sa nej. Senare samma dag klippte jag sönder min mödomshinna. Nästa dag låg vi med varandra. Jag kom inte. Men jag fejkade.

Sedan började han fråga om mitt liv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag berättade saker från min dagbok. Det är så han känner mig nu när vi är gifta. Han tror verkligen att jag har en journalistutbildning. På något sätt har han inte lyckats avslöja mig. Inte mina barn heller. Vem skulle någonsin kunna misstänka något så vansinnigt sjukt? Jag har frivilligt valt ett så simpelt jobb som äldrevård.

Så jag lever bara mitt liv. Jag har inte erkänt för mig själv på flera år vad jag egentligen har upplevt. Jag har verkligen haft ett lyckligt liv. Ett perfekt liv. Då man är lycklig spelar väl inte sanningen någon roll? Och alla tror mig ju när jag berättar om hur jag blev skolans lucia och blev sååå glad. Hur jag och min häst Elvis lyckades vinna en jättestor tävling, fast pokalen försvann några år senare då jag flyttade hemifrån. Ibland har man tittat konstigt på mig när jag säger något dumt. Men dom misstänker ingenting. Det är för absurt, jag har ju så mycket att berätta om mitt liv. Alla mina äventyr.

Det skulle ju man aldrig kunna hitta på, så där utan vidare!

Av Per Sandström 25 jun 2002 17:04