Änklingens blues. Del 6

Kärnan av mitt sextioåriga liv... gick mot sitt slut... Gräl, orättvisa anklagelser försvann i gryningen och kvar blev två liv som visste att de skall - tillfälligt - skiljas. Kastade en hastig blick på hennes foto framför sig och hon nickade instämmande. Triumfen att vi ändå nådde fram till varandra lyste i hennes ögon, precis som så många gånger förr då vi har klarat av det.

Solen gick inte upp fast mörkret hade skingrats och människans evighet lyste om oss.

För åtta år sedan hade de bestämt vilka musikstycken som skulle spelas på deras begravning. Hon valde Frank Sinatras I did it my way och han Edith Piafs Je ne regrette rien. Låtarna passar oss som hand i handske, tänkte han, precis som vi gjorde. Ingen av dem hade ägnat en tanke åt det faktum, att om en icke avlägsen framtid blir de gamla, sjuka. Tio år var det längsta perspektiv de kunde sträcka sig till. Nu, utan knot tar jag mig an det som är mig förelagt, leva den tid jag har kvar, utan dig.

Glädje? Det är vardagen med dess små eller stora bekymmer.
Storstädningen, rensning av persedlar, kläder som många rekommenderade å det varmaste, blev det minst viktiga i hans liv. Tiden som jag har kvar och vad jag använder den till är huvudsaken. Röjningen - som jag har inbillat mig i två år - är inte målet i sig. Klockorna klämtar för mig också.

Almanackan låg uppslagen framför honom. Såg det datum som de i alla år. En avgörande, bedövande vacker dag i deras förhållande. Dagen gav dem en bergfast övertygelse om samhörighet. Den artonde maj.

ENKLA SANNINGAR

Klädde som hastigast på sig och sprang ut i eftermiddagsrusningen. I hela sitt liv hade han svårt att lämna hemmet. Idioti, fräste han och med hjälp av några raska steg har han befriat sig från en gammal rädsla. Utanför hemmets trygga tillvaro väntade konflikterna. Hans fasad blev tillbucklad och han blev rosenrött rasande på sina - mer eller mindre begåvade - medmänniskor. Usch! Det här är värre än bacillskräck! gormade han och otaliga smågräl dök upp i hans minne, med hustrun naturligtvis. Jag kommer försent, var den första varningssignalen. Sedan. Vad katten sysslar du med?! Jag kommer, var hans stående kommentar som dock föga dämpade hustruns irritation. Två år efter hennes död blev han av med det gagnlösa petandet.
Fanstyget försvann ur hans liv.

Gick på bio igen. Filmen var bra, duktiga skådespelare och en oväntad observation blev belöningen. Skildringen rörde sig om en resa - första klass så klart - men de är ju människor de med. Sedan tog det två dryga timmar att komma fram till en enkel sanning, att säger man inte Yes, I love you, är loppet kört, hur intelligent en kvinna/man annars må vara. Det kan inte hjälpas. Livet vill ha ett JA eller NEJ. En knasboll till tjej avgjorde allt genom att utan betänketid säga det viktigaste som sägas kan mellan en kvinna och en man. Hans ungdom och hans attityd då, - när det hände - spökade i bakgrunden. Han visste väl att han inte var en Romeo, men att hojta högt och tydligt: Jag älskar dig, jag vill ha dig! Det var A och O i hans vokabulär. Det räckte mer än väl. I filmen såg han två väl stadgade, välutbildade människor kämpa väl och förlora ändå mot den dumma stintan som hade klarat det. Utan tvekan, utan förbehåll. Som hans enkla ja som avgjorde livet fyrtio år framåt. Dum, barnslig får man vara, men tveka det minsta när kvinna och man bör säga ja eller nej, oförlåtligt. Han har gjort det som tjejen i filmen. Inte besvärande elegant och vettigt. Snarare vanvettigt, men vem har rätt?

Den som med ett alltför ambitiöst vägande intellekt kyligt inväntar facit, eller den kvinna/man som tar risken att låta sig krossas mot klipporna. Både ja och nej kan bära den största lyckan eller tragedin med sig. Vem kan förutse, att trettiotreårig lycka förbytt i meningslösa ordkrig eller uppgivenhet då krafterna sinar? Vem vet i förväg om den intelligenta dumbommen eller den vise dåren får rätt till slut? Ja vem? Och vem skall avkunna en verdikt? De inblandade kanske? När det kommer till kritan, det vill säga slutsummeringen, är bara - som oftast - bara den ena parten kvar i det timliga. Skall hon eller han ensamt klara att väga för eller emot? Eller skall den resonerande hjärnan klura ut det som eventuellt kluras kan? Eller skall allt falla i förlåtande glömska till tidernas ände? Eller skall vi ta till oss två liv så som de har förflutit? Gode Gud giv mig kraft och mod för att vara sann och rättvis, suckade änklingen ...

Av imre ivanka 25 jun 2002 09:36