Den lilla och den stora världen

Här kommer ett brev från Latorp: "Den lilla och den stora världen". Först en kort inledning,

Mellan Närkeslätten i öster och Kilsbergen i väster ligger Latorp. För 10 000 år sedan slog här vågorna in från Yoldiahavet, som då sträckte sig till nuvarande Sibirien. Kvar i dag finns fågelsjön Tysslingen. På våren rastar sångsvanarna där, på sin väg till norra Ryssland. Tysslinge heter också kommundelen, med kontor i Garphyttan.

Här bor jag sedan sommaren 2000. Jag sköter och tränar min häst, Olympic Shona. Jag handlar på Konsum i Garphyttan och läser Dagens Nyheter och ser på TV. I Örebro har jag Clas Olsson, bibliotek, Lantmännens hästfoder, Beijers Byggvaror, länsteatern och kammarorkestern. Och så har jag hela världen. Från Latorp är det inte längre till Paris eller Peking än till Garphyttan. Här är allt lika nära. Och här skriver jag mina brev från Latorp. Här kommer ett. Roligt att Du vill läsa!
Sven Frostenson.


Den lilla och den stora världen

Bussen glider lugnt på motorvägen genom det mjuka landskapet. Det börjar bli höst. Det är klart i luften men fält och träd är fortfarande gröna. Jag skall hem till Stockholm på några dagar. Nästa morgon sitter jag nere i Gallerian mellan Hötorgscity och Kungsträdgården. Klockan är åtta men Clas Olsson öppnar inte, visar det sig, förrän klockan tio. Här är svalt och lugnt i köptemplet. Några börsmäklare ? i kortärmad vit skjorta glider fram. Det gör också en svart man i en grå dress på sin städmaskin med diskret elmotor. Stämningen är cool. I sitt skyltfönster gör banken reklam för aktiefonder: "Var tänker Du satsa när börsen lyfter?" Lyfter... tänker jag. De pensionsaktier jag köpte förra gången den lyfte har fortfarande inte näsan över vattenytan. Men jag klarar mig bra ändå. Och när Clas Olsson öppnar köper jag mig en miniradio med hörlurar och glider ut i gatuvimlet.

Alla människor, alla ansikten förundrar mig fast jag hinner förstås bara spana in några i taget. Nästan alla ser ut att ha bråttom mot något mål. Själv glider jag omkring utan mål för stunden. Jag möter bekymrade, ansvarstyngda män med portföljer, hantverkare i jobbkläder. Och snygga tjejer med naveln bar. You name it. Så många människor. Lika men ändå olika. Detta är, naturligtvis, storstadens rikedom.

I tidningen står det om flytten från glesbygden. Den pågår trots glesbygdsverkets kampanjer. Ungdomen flyttar till städerna. Strömsunds kommun lockar, i tidningen, med "...en lugn miljö för familjer." "Ja", säger strömsundsbon Lasse Forsberg, 17, år i samma tidning " Nog är det lugnt här. För lugnt".

Hemma i Latorp och Garphyttan finns planer på att låta barnen gå i samma skola hela grundskolan. Pedagogiskt tycker lärarna. I linje med läroplanen tycker politikerna.
Lugnt tycker en del föräldrar. Men barnen själva vill in till Örebro vid högstadiet. Visst är det lugnt hemma. För lugnt för en nybliven tonåring.

För mig är lugnet i Latorp mitt hemma sedan snart två år. Men så har jag hunnit med att bo i Stockholm i över 50 år. Och i tjugoårsåldern bodde jag tre år i Paris. Nu njuter jag av att gå upp tidigt på morgonen och se till min häst: ta ut henne ur stallet, ge henne foder och vatten och se henne stå och mumsa i hagen. Solen går upp över Närkeslätten. Nu på hösten börjar luften bli hög och frisk. Skönt. Ibland ligger dimman kvar över ängarna på morgonen.

Jag minns Stockholm när jag växte upp, flyttade hemifrån och började köra mitt eget race. Spårvagnarna gnisslade och pinglade i Hantverkargatsbacken utanför realskolan där jag gick. Vi tjuvrökte på mornarna före plugget. För 25 öre fick vi två lösa John Silver och en ettöring tillbaka. Ettöringen lade vi på spårvagnsrälsen tills den var lövtunn. Det grävdes också stora hål här och var i stan. Det blev tunnelbanestationer. I gropen på Odenplan. Där jag bodde, snodde jag använd sprängtråd med nummerlappar i olika färger. Längre fram skulle en t-banestation byggas i Kungsträdgården. Därför måste de gamla almarna vid uteserveringen huggas ner. Tyckte Hjalmar Mehr och de andra politikerna. Men det tyckte inte stockholmarna. De klättrade upp i träden. Polis och huggare förberedde en motorsågsmassaker. Almarna måste ner annars var det omöjligt att dra fram tunnelbanan. Sade Hjalmar Mehr. Utvecklingen måste ha sin gång. Men trädfolket gav sig inte utan satt kvar. Och kvar är även almarna än i dag. Det gick utmärkt att dra fram tunnelbanan i alla fall, visade det sig. Och köptemplet har fått en egen uppgång.

Vårt köptempel i Latorp stängde för knappt ett år sedan, när lanthandlaren pensionerade sig. En yngre kraft tog vid, men lade av efter några månader. Nu är närmaste butik ICA i Vintrosa. Där finns också det lokala postkontoret inhyst. Det är öppet vardagar 15.00 - 18.00.

Det finns den stora världen och den lilla världen.

Sven Frostenson

Av Sven Frostenson 22 jun 2002 11:23