Säg mitt namn rätt, bitch!

Utanför bråkade två fjärilar om en kvist. Augusti sken genom fönsterrutorna och föräldrarna tittade belåtet på varandra och nickade nöjt. På den stora tavlan stod det "Välkomna klass 1C" med stora röda bokstäver. Jag ville inte inte vara välkommen. Jag ville att alla redan skulle känna varandra och att vi kunde börja med dom svåra stj-ljuden och ord som jag inte visste vad de betydde. Brygga och mossa.

Sprickorna i bänklocket smälte samman på ett kusligt sätt. Ibland kunde man följa en av de brunfärgade med fingret och man visste aldrig innan var man skulle hamna.

Jag satt med huvudet nerböjt för jag visste att snart var det dags. Den gråhåriga lärarinnan hade redan hunnit till J och sedan var det bara tre bokstäver kvar tills det var min tur och jag ville inte. Jag visste att hon inte skulle klara av det, jag visste att det var alldeles för mycket för tungan att hantera.

- Anna Karlsson.
- Här.

Kunde hon inte bara titta på mig utan att säga något och fatta att jag var jag och att jag var här. Det behövde hon inte fråga, det såg hon väl att jag hade kommit, klart att jag hade kommit. Fjärilarna hade stannat upp och tittade nu storögt genom det tunna fönsterglaset. Jag undrade om en linjal var tillräckligt vass för att hugga huvudet av sig. Det hade nog riktat uppmärksamheten bort från den lilla tanten som nu redan hade hunnit till L. Hon log förnöjt och smackade sig om läpparna efter varje barn som svarade.

- Ja, fröken.

Jag blundade och tänkte på barnen i Afrika som inte hade någon mat. När jag blev stor så skulle jag hjälpa dem. Jag skulle hjälpa dem ut ur fattigdomen och leda vägen till det gyllene riket i väst där alla hade nya kläder varje månad och åt frukost på restauranger. Lärarinnans blick hade fastnat på pappret. Hon harklade sig:

- Ja nu blev lite krångligt, nu ska vi se, Naaa...

Ge afrikabarnen jobb så att de inte behövde gå i skolan så att de kunde springa på savannen och leka tills de fyllde fyrtio. Aldrig sätta sig och räkna ut vart sprickorna tar vägen.

- Naaaa...

Man kan ju lära sig på andra sätt, det behövs inga miniräknar eller låtsaspengar som fastnar i tuggumiapparaten när man försöker fuska sig till lite godis. Man tager det man haver. Man kan räkna pinnar och stenar. Pinnar och stenar. Det finns det mycket av i Afrika, det har jag sett på TV, det finns nästan bara pinnar och stenar i Afrika. Det finns inga röda kritor och man behöver inte skriva välkommen för det vet alla ändå att de är och där säger ingen fel namn eftersom alla har konstiga namn och man behöver inga upprop för det är ingen som kommer till skolan ändå eftersom alla är ute och leker och när man leker vill man inte gå i skolan och...

- Naaaaaaaaaaaaaa...
- Navid! Navid! Navid! Navid!

Fjärilarna tryckte ansiktet mot rutan och föräldrarnas munnar stavade allihop till ett stort O. Lärarinnan hade stannat upp, hennes läppar hade torkat ihop. Smacka tänkte, jag. Smacka och fortsätt. Sprickan slutade inte, den gick runt hela bänken och fortsatte ut ur rummet. Jag tog min väska och följde den. När jag kom hem slängde jag mig i badkaret för att tvätta bort blickarna i nacken.

Av Navid Modiri 18 jun 2002 13:27