David Olsson i frysboxen

Durkslag. Det hänger ett durkslag i mitt kök. Ett ont, stort, blått durkslag. Jag vågar mig inte ut i köket. Durkslaget biter mig. Med sina sylvassa tänder försöker det döda mig.

Jag ligger i sängen och pillar på mig själv. Jag är ond. Durkslaget är gott. Det är därför det försöker döda mig, för att det är jag som är ond, inte durkslaget.

Jag smyger i korridoren, beväpnad med en pärm. Pärmen är märkt med en dödskalle. Nu ska jag döda durkslaget, innan det dödar mig. Det blir en vild kamp. Vi far fram och tillbaka i köket. Vi river varandra såriga och blodiga. Durkslaget får övertaget. Det trycker in mig i frysboxen. Det skrattar rått, vilt.

Jag är ond. Jag börjar frysa. Hacka tänder. Det är mörkt. Jag är rädd. Var är min kompis? Min lilla kompis som viskar arga ord i min hjärna. Inför mitt inre flimrar döda hamstrar. Onda hamstrar. Jag är rädd. Ta mig härifrån. Jag vill inte tänka onda tankar. Rädda mig. Ta mig. Ja, ta mig. Hårdare. Så ja. Där. Nu.

Jag ska inte vara dum. Förlåt. Durkslaget har straffat mig. Det har stängt in mig i frysboxen. Jag tänder en liten lampa och ser mig omkring. Där är några frysta pannbiffar. Jaha. Djävla durkslag.

Av David Olsson 14 jun 2002 16:01