Jag är en sårad landsortsbo

Tonen slogs an redan på dopet. Något dop i kyrkan var det inte tal om, verkligen inte. I morsans och farsans ladugård stod den halvskallige, halvalkoholiserade och helbrägdagörelseinitierade prällen och skvätte rumstempererat kranvatten på min hjässa innan han välkomnade mig in i en artificiell församling. De presenter jag fick var inga guldskedar, feta bankkonton eller förgyllda skallror. Jag fick en nästan oanvänd grep, en brun sparkdräkt i plysch med orangea blommor på, klisterdekaler från Guif och Texaco, samt en Bellmanlott som jag inte vann ett skit på.

Då det var en dryg mil till skolan så skjutsade farsan mig, mina tre bröder och mina två systrar i sin pick-up, fram och tillbaka genom hela låg- och mellanstadiet. Det vill säga de dagar bilen gick igång, annars tog vi traktorn, och då fick vi ungar sitta i skopan. Fast vad vi hade i skolan att göra begrep jag aldrig. Farsan vägrade att låta oss använda skolböckerna eftersom han ansåg att papperets nytta begränsades till tre användningsområden; att falsifiera, att mumifiera, eller att torka sig i röven med. Vi föddes obildade och okultiverade, och vi förblev det hela våra litteraturbefriade liv.

Farsan jobbade på gården och skötte om grisarna och korna, fåren och hästarna, klädd i stuprörsjeans, gummistövlar och flanellskjorta. Han var snuskigt manlig; han kunde röka gul Right utan att det såg fånigt ut, han hade mer hår mellan ögonbrynen än vad vuxna karlar hade på bröstet, han kunde backa med släp, han hade alla kassetter som Eddie Meduza hade släppt och han visste inte dyft om vad balsam var för något. Morsan satt mest hemma och födde barn, tillverkade eget bröstsocker och såg till att hembränningsapparaten inte sprang läck. Hon var kvinnan i huset och en hejare på att lira hartsfiol, gärna i tvåtakt eftersom hon varit punkare och en gång bitchslappat Thåström för att han inte sörplade i sig gallspriten han spydde upp.

I vårt hus, eller ruckel deluxe, bodde förutom morsan, farsan, jag och mina syskon även farmor och farfar, mormor och min morbror och hans fru Gerda. Det var en brokig skara släktingar som skulle samsas under ett tak, som det för övrigt regnade in igenom eftersom det läckte som det Tommy Salo-såll vi köpt på IKEA.

Min farmor såg ut som Kommandoran i Emil i Lönneberga och tyckte att fett fläsk med vaniljsås var lika självklart vid middagsbordet som amen i kyrkan. Hon kunde supa som ett arbetslag med rallare, men började böla om hon inte fick portvin till kaffet. Hon var hård och sträng, men hon hade ett hjärta av sten. Eftersom farfar var döv och blind och saknade både smak- och luktsinne så älskade han farmor obegränsat mycket. Synen miste han när han råkade se min mormor naken, och när hon fick syn på farfar gav hon till ett sånt tjut att hon spräckte hans bägge trumhinnor. Smak och lukt tyckte han sig inte ha råd med i "en värld där allt mäts i kulturkapital och kuklängd", varför han frivilligt sade upp dessa sinnen. Ibland trodde farfar att han var en häst och kröp omkring på alla fyra och idisslade sly, men oftast satt han bara i gungstolen och knaprade på morsans bröstsocker och kluckade som en fisk.

Ni kanske undrar varför inte morfar bodde hos oss? På sätt och vis kan man säga att han gjorde det, eller i alla fall kvarlevorna av honom, askan, som låg i en burk vilken tidigare innehållit farinsocker. En dråplig sak inträffade när farfar, i jakt på det ljuvliga bröstsockret, famlade runt i köket och fick tag i burken med morfars aska. Eftersom hans smaksinne var så gott som obefintligt tyckte han inte att det smakade särskilt konstigt. Däremot gnällde han över konsistensen när morsan, efter det att han hunnit stoppa i sig ett par nävar morfarsaska, slutligen upptäckte honom. Vi har inte berättat något för mormor, det känns dumt att strö salt, eller i det här fallet farinsocker, i ett sår som liksom själva livet aldrig vill läka ihop.

Nu vill ni förstås veta hur salig morfar dog? Jag var bara en liten snorig pilt när det hände, så allt baseras på hörsägen. Hur som haver hade morfar grävt och pysslat om sitt gryt i gödselstacken, något han alltid sysselsatte sig med på söndagar, när han plötsligt fick den befängda idén att tillfredsställa sig med en lie. Ett rektoskopi arrangerat medelst dryga metern korroderad och vass plåt var väl kanske inte det bästa infallet, men morfar levde och dog följaktligen också efter devisen att "finns det stjärterum finns det plats för vadsomhelst". När de hittade honom låg han i missfosterställning med ett fånigt leende på läpparna och gödsel från hjässan till fotabjället. Han såg inte riktigt slug ut.

Mormor var väl inget man vilade ögonen på i onödan. Hon var en sån som skulle göra sig osams med Jourhavande Kompis bara genom att drömma om en. Hon var stor som ett hus men inte lika ranglig. Det var dubbelt så långt runt hennes midja som det var från hennes hjässa till hennes fotsulor. Jag mätte en gång när hon somnat stående i spiltan. Det var tur att morfar var välhängd medan han levde, för mormor var inte den som krävde smörjmedel för att bestiga ett oljefat. När hon omedvetet och i sömnen födde morsan vaknade hon av ett plopp och började yla om att "den där förbannade tampongen" hade åkt ut igen. Det var för väl att hon inte stoppade tillbaka mor min i avgrunden, ty då hade jag aldrig blitt till.

Min morbror och hans fru, Gerda, var släktens svarta får. Det gick inte en dag utan att de tvättade sig och borstade tänderna; vi trodde de hade sån där pastillskräck. Dessutom hade vi aldrig hört morbror rapa vid matbordet, och Gerda släppte bara obetydliga fjärtar och oftast i smyg. Man kan ju bli villrådig för mindre. Till detta må tilläggas att vi misstänkte att de tog kvällskurser i läsförståelse, men vi hittade inte några avgörande bevis om man undantar att de av misstag råkade stava sin förnamn rätt då och då. Morbror var inte särskilt lik morsan, varken till det yttre eller till det inre. Han hade till exempel ingen mustasch, och petade han sig i näsan var det inte säkert att han stoppade det han hittade i munnen. Gerda hade blått blod i ådrorna, det var för att hon käkade så mycket bläckfisk som barn, sa farsan. Hon har slickat kungen, åtminstone hans frimärke, men det är inget vi skryter om. Man skall inte göra sig märkvärdig om man inte försämrar det.

Mina syskon då? Mina systrar var ett par år äldre än jag och samlade på bukmärken blindtarmsärr, navelludd, bristningar, bilringar och kolkade brännben och kontrastvätska så fort de kom åt, men det blev sällan mer än tre dagar per vecka, ja, plus helgen förstås. Mina bröder var yngre än jag. De föddes med ett knappt års mellanrum. Farsan hade gett sig tusan på att han skulle avla fram ett korplag som kunde ta hem bygdens fotbollsturnering, vilken varje sommar gick av stapeln på Dynghögens IP. Han ville få fram ett sjumannalag med två avbytare. Själv skulle han coacha och gorma, kanske hoppa in och dänga i väg en inspark och på sin höjd fälla en krokodiltår om bollen var död.

Han behövde med andra ord tre ungar till. Det var inte tal om att mina systrar inte skulle spela. Han hade redan drillat dem till ilskna innerbackar som visste att placera en skruvdobb i skrevet på den som blev för morsk. Eftersom morsan ständigt var på tjocken trodde inte farsan att det skulle dröja så länge till innan hans dröm blev verklighet. Farsan tyckte det var lagom att debutera i korpturneringen i fyraårsåldern, med motiveringen att "när man tvingas raka ryggen för att inte skava sönder cementmadrassen så är en match om 2 gånger 120 minuter som en Nils Poppe i havet". Och så fick det bli.

Och jag skulle inte vilja byta ut min släkt för allt smink i Småland. Jag vill inte ha någon annan familj. Och jag vill framför allt inte bo någon annanstans. Jag är inte avundsjuk på era betongigloor där det största problemet är om portkoden är bytt eller om någon glömt att pilla bort luddet ur torktumlaren. Era etagevåningar äcklar mitt fulkulturella inre och mitt bakteriekulturella yttre. Jag vill ta min flakmoped eller syrrans EPA-traktor och åka till lanthandlaren för att köpa böckling och mumma. Jag vill inte sitta på ett sånt där ET-café och stirra på en skrivmaskin med TV, och dricka fjolltorkat kaffe ur glas. Jag vill inte tvingas lyssna på allt skvaller; har Björn Borg gjort slut med Jussi Björling? har Brandsta Shit Lickers haft ihop det med Billy Bert? Vem super sämst på Dramaten? Jag ids bara inte.

Ibland dyker någon nyvaxad solarievalp från innerstan upp och undrar om jag prövat att bo i någon metropol, och att jag inte skall uttala mig om sånt jag inte testat. Rotmos och finkelpullare, säger jag, jag har inte prövat självmord heller, men jag har mina åsikter klara i frågan.

Av Andreas Judas Ekholm 12 jun 2002 07:09