Efter Gud kommer jag. I bet

Vi utanför dras till varandra, som hånglande tonåringar, våran törst efter att passa in förföljer oss och får oss att leta efter något som inte verkar finnas. Detta låter otroligt patetiskt, men denna verklighetsrealism suger, och inte är det en klubba med hallonsmak precis.

Jag undrar om ni vet hur det känns när folk stirrar på en som man är ett avskum eller dräper ur sig en sådan där otroligt fin kommentar om hur äcklig och osmaklig man är.

Eller det verkliga sensationsnumret antar jag är när ni stänger in oss i smala trånga utrymmen, fingrar på våra kroppar och täpper till våra munnar. Samtidigt som ni vänligt berättar vad ni tänker göra med oss och hur. Men ni vågar aldrig, något händer alltid som gör att ni måste gå, ni måste ju förstå hur otroligt besvikna vi blir varje gång vi inser att ni inte tänker genomföra vad ni sa ni skulle, vi längtar ju efter er. Det måste nu ju förstå, det är ju så otroligt skönt att känna skräcken dra genom kroppen, dra genom varje led och märg, tills allt bara blir svart. Jag älskade verkligen att sitta instängd i mitt rum alla de där långa nätterna och skaka av rädsla, medan era slagord hoppade runt i mitt huvud. Ni förstår väl att vi trånade efter er. Yes, baby! Come and grab me, please, I am longing for your touch. Yeah, sure.

Minns ni hon som ni tog när hon var sju, den där lilla knubbiga tjejen, som alltid skrattande. Hon som hade en pappa som körde taxi och som bodde på andra sidan järnvägsstationen. Ni kanske har glömt vad som hände, men inte hon. Hon minns ännu hur ni kom fram och frågade om hon inte kunde följa med, det var något som ni var tvungen att visa, som bara en sjuåring kan förstå. Minns du vad som hände bakom den stängda dörren, den låsta dörren, där hennes blod blev nedsmetat på väggarna? Ni var tvungen att säga att hon hade gömt nycklarna till dörren, eller hur? Fast hon svor på att hon inte hade dem, för annars hade ni ju inte kunnat sticka in handen för att känna efter, långt in. Innan ni kastade ut henne i buskarna, utanför höghusen, ni vet, de höga, de som var smutsgula i färgen. Ni fick sex månader för er lilla lek, hon fick livstid. Whos laughing now tror ni?

Ibland tar ni även över dem som tillhör oss. Som ska försvara vårt revir och våra tankar och gör om vår värld till en moderniserad 1984-utopi, med tankepolis och hatbrott. Ni sätter rörelser, grupper och våldsvågor i rörelser som ni inte kan kontrollera och förstör allt som inte överensstämmer med vad ni vill se. Förutfattade meningar styr ert handlande, ni groteska övermänniskor av samhällstaten. När ni gör det ni ska, är ni fantastiska, när ni spelar ert spel är ni fruktansvärda. Era lagar är reglerna, eran makt är ordet och vi ska lyda, om vi inte gör det ni säger eller ni inte tycker vi gör det ni säger tar ni lagen i egna händer och straffar oss. För straff ska vi ha, straff är bra, så lyder er slogan. Ni vill jävlas med oss, ni vill klå oss, på bästa möjliga sätt, helst genom förnedring, det gör mest ont. Men det är vi som ska jävlas med er. Vi utanför ert samhälle, vi med makt och kraft i ord, handling och hat.

En gång var vi på er sida av världen, vi levde med er och vi trodde på er och ert kollektiva samhälles regler och förordningar. Den tiden är förbi, nu kommer vi, nu kommer vi tillbaka, och gör det mot er, som ni gjorde mot oss, vi har redan börjat, vissa människor, vissa länder är i vårt våld, ni kommer inte undan. Ni kallar oss för djävuls yngel, säger vi är onda och elaka, men förlåt mig Fru Gud, men den som skapade oss är du. Du ville ju ha en orm i ditt paradis, så grattis, här är vi.

Av Jill Wattin 11 jun 2002 13:20