De Med Varsamma Händer

jag tänker ofta på fredrik. jag tänker isolationstankar och på fredrik. som om jag kan känna hans hud under hans tröja. jag hör honom säga: vad varm du är!
och det är förvånande tankar.

jag vill berätta någonting. om människor med varsamma händer.

______________________

anna tar i mig och säger: håll i hoppet.
jag tar i anna och säger: jag ska försöka.

för jag älskar anna.

men på perrongen står en man i kostym och kollar in mig på ett sådant äckligt sätt. och det är som att alla livsbeslut och möjliga planer och lyftkranar försvinner av sådana blickar. jag vet vad jag är igen. svartklädd och med rakade ben; jag vet precis vad jag är.

så jag köper mitt sexpack på vägen hem iallafall. och tappar det jävla hoppet i samma stund som jag betalar. och sedan dricker jag.

mitt i natten ringer jag upp en man på andra sidan landet och ber honom komma till mig:
kom hit.
menar du allvar?
ja.
då är jag där om fem timmar. våga inte låta bli att släppa in mig.
nej.

jag är en sådan duktig flicka. jag gör som jag lovar. när det är gryning i kvarteret nattugglan släpper jag in och tar emot i smutsig t-shirt och risiga jeans. bakfull och rumpful men vem bryr sig.
du får sova på soffan, säger jag.
ja, säger han.
och då skakar han.

nästan två meter manskropp i min soffa med alla kuddarna och jag får så dåligt samvete varje gång jag inte låter mig bli knullad. när vi vaknar kikar han på mig från andra sidan rummet och ser mitt lår i sängen.
är det ett bitmärke du har på låret? frågar han.
nej... jag vet inte vad jag har gjort.
du behöver inte förklara dig för mig.

och jag tror det är då det börjar. den fullständigt främmande tanken att inte bryta integritet, utan att respektera gränser. och först vet jag inte hur jag ska bete mig.
hur ska man bete sig när man inte befinner sig i slagsmål? hur ska man göra om man är en sådan som slår? jag tänker förvånat: du har så varsamma händer.
men jag säger det inte högt.

vi bara är med varandra. vi äter frukost på balkongen och vi läser och pratar och tittar på fotboll och beundrar tysklands målvakt för att han är så duktig och för att han ser så galen ut. vi kramas.
får jag krama dig? frågar han.
ja.
tycker du om det?
nej.
varför låter du mig då?
så att du inte blir ledsen, säger jag. jag har förstått att folk vill kramas.
men inte du? frågar han.
jag vet inte varför jag ska krama dig. vi ska ju inte knulla. jag kan iochförsig krama dig för att trösta dig. då vet jag igen varför vi kramas. jag kan inte ens krama min mamma.
men... säger han. men varför kan du inte ta emot?
vadå? säger jag.
varför kan du inte ta emot närhet?
och då börjar jag gråta. och han låter mig gråta, utan att försöka hålla om mig. och för en gångs skull känner jag mig trygg.

jag vet inte vem jag är, och när vi är tillsammans känner jag det. jag säger att jag vill att han ska åka hem igen. sätta sig i bilen och fara samma fem timmar tillbaka igen över landet.
förlåt mig, säger jag då.
varför vill du att jag ska åka?
jag kan inte vara mig själv med dig.
jag önskar att du kunde det.
jag måste få slappna av.
kan du inte göra det med mig?
nej, jag kan inte.
jag vet.

han är så bra. han orkar så mycket. och han har så varsamma händer, han slår inte. vi talar om böcker och liv och mammor som inte tycker om sina barn och om fns stadgar och om sådant han vet och om sådant jag vet och när han går in i duschen tänker jag att jag inte vet vem han är. att jag inte har en aning egentligen. det enda jag vet är att jag inte är rädd för honom. och när jag känner det vill jag göra allt det där andra med honom. det där hårda, och farliga.

jag vill att han ska slå en spik genom min hud. den mjuka huden på baksidan av min överarm. spika fast den i ett bord, så att det gör riktigt ont.
jag vill att han ska bita sönder min mun. jag vill att han ska slå mig. hårt.
jag vill att han ska göra mig riktigt illa. och jag blir alldeles lycklig av att vilja det.
för att jag vet att han inte vill såra mig.

och när han kliver ut ur duschen är han så snygg att jag tillochmed vill ha sex med honom, och inte bara få ont. och när han står i min dörr och är på väg att gå känns han så trygg att jag tillochmed vill krama honom för att få vara nära, och inte bara ha sex.
så jag hänger mig runt hans hals. länge. och jag står på tå mot honom och han hukar sig lite så att vi passar ihop. och jag tänker att jag kan flytta in i hans halsgrop, och sova mot hans axel.
och fast att jag vill så kysser jag honom inte. och sedan går han.

då är allting vackert. perfekt. jag står på min balkong och ler när han går sin väg från kvarteret nattugglan. för en gångs skull är jag mjuk. varm.

och jag tänker: kör han inte av vägen i natt, då är mitt liv ett lyckligt liv.
och jag tänker: tack.


_______________________

en människa som är gjord av glas skär sig varje gång någon kramar henne. som vilken perfekt glasruta som helst lämnar hon efter sig blixtrande skimmer och reflexer, men hennes innanmäte sticks sönder på splitter och hon slutar aldrig riktigt blöda.
det är svårt att inte göra illa en sådan människa. oavsett om man vill det eller ej.

_______________________

jag askar i mitt vattenglas och förstår att jag ska skriva böcker om Tillfällena när jag blir stor. jag ska skriva om Händelserna som aldrig inträffar och de perfekta ögonblicken som passerar förbi obemärkta. om vackra människor med konstiga frisyrer och platta bröst. sådana som av misstag råkar bli sittande i duschen och skär i sig själva med samma rakblad som de egentligen skulle raka benen med. jag ska skriva om de människorna som varken vet ut eller in, utan bara går och står och sitter och hoppas att de gör det med en mening. och under tiden jag skriver om det, ska jag avskaffa ordet Normal.

________________________

månens kärleksfulla röst i telefonen. fredriks fnitter ifrån soffan.
vänta lite månen, säger jag. fredrik, vad fnittrar du åt?
ifall du lyfte på tröjan nu, fnissar fredrik, och bara pekade på dina bröst under tiden du pratade i telefonen... det skulle vara så himlans roligt!
och då börjar jag skratta.

sedan tänker jag att det är väl så det känns när man lever igen. att man kan skratta åt fåniga idéer. att det är precis så det känns.

Av Annakarin Josefsson 11 jun 2002 09:34