En smygrasistisk änkas försvarstal

Jag kanske skulle ta och presentera mig? Nå, mitt namn är Gertrud Stolt, jag är sjuttioåtta år och änka sedan fjorton år tillbaka, då min make tillika officer, Arvid Stolt, framled av sviterna från en tredje hjärtinfarkt, genererad av ett valtal signerat Lars Werner. Han Arvid alltså, inte suputen Werner var en karl som stod upp för vårt ärorika fosterland i vått och torrt, han slet i sitt anletes svett för att bevara vårt kulturarv, våra seder och bruk. Jag hjälpte till så gott det gick.

Hemma hos oss serverades bara husmanskost, SVENSK husmanskost. Visst kunde det kännas en smula enformigt att fjärde dagen i rad kalasa på falukorv och rotmos till middag, men både jag och Arvid ville dra vårt strå till den fosterländska stack som allt mer började undermineras av kulturbesudlare från Tjottahejti. Men på den tiden utgjorde de där inget större hot, mer än möjligtvis ett estetiskt sådant, och eftersom min starr redan då var rätt besvärlig så mäktade jag inte alltid med att kunna skilja på en stolt vallonättling eller en svartmuskig turk, varför jag koncentrerade mig på att förlägga min och givetvis också min makes kamp till det kulturella planet.

Men det var då och nu är nu. Vad som i början kunde anses vara en mindre skönhetsfläck på vårt kroniskt avlånga rike och i vissa fall även en tillgång i form utav arbetskraft jag menar, vilken stolt svensk med självaktning utbildar sig till läkare, jurist, lärare eller liknande och sedan nöjer sig med att städa offentliga toaletter, baka pizza hur kan man över huvud taget välja att baka pizza när man kan baka grahamsbullar? eller plocka jordgubbar? Ingen! Åtminstone ingen med gott omdöme kom småningom att säkert men inte särskilt sakta utveckla sig till en ansiktsförlamning på ädla Moder Svea.

Jag är absolut inte rasist eller så, nej, nej, nej. Jag har varit med i Amnesty och jag har skänkt både en och två kronor till Lutherhjälpen. Mitt samvete är rent och vitt som skinnet på en äktsvensk. Det är bara så att jag tycker att var sak har sin plats. Kurderna har Turkiet, afghanerna har Afghanistan, palestinierna har Jerusalem, negrerna har Sydafrika och vi svenskar vi har SVERIGE! Det är när man börjar placera saker och ting på fel plats som det går illa. Hur skulle det till exempel se ut om man stoppade kaffeskeden i smörbyttan, vänsterfoten i högerskon, lade löken på laxen och fäste sitt örhänge i näsan? Allt skulle bli en enda soppa, av vilken åtminstone jag inte skulle vilja bli matad.

Visst kan jag förstå att människor vars länder har drabbats av fattigdom, svält eller krig och plundring helst av allt vill lämna sin olycka och ta del av vårt nobla folkhem. Vem skulle inte vilja göra det? Men man får nog lära sig att kavla upp ärmarna när det kommer en motgång och inte bara stjälpa över sina problem på andra. Jag själv har till exempel tvingats utstå alla ovan nämnda obehagliga upplevelser: Jag har drabbats av fattigdom - jag fick en skattesmäll på ett par tre tusen kronor en gång vilket resulterade i att jag och min man fick välja ett fyrstjärnigt istället för ett femstjärnigt hotell på vår treveckorstripp till Hawaii; jag har drabbats av svält - en gång stod jag utan mjölk i hela två dygn på grund av trassel med kommunikationerna jo, det var minsann busschaufförerna som strejkade, och behöver jag påpeka att det är ack så sällan svenskar som framför dessa fordon?; Jag har drabbats av krig - flera gånger om dagen maler TV-nyheterna på om krig och elände, jag har dessutom kommit i vägen för en felriktad ispärla under ett av grannungarna arrangerat snöbollskrig; och jag, jag har minsann drabbats av plundring, ity att varje sommar är det alltid några lymlar som smyger sig in i min trädgård och knycker äpplen. Så visst vet jag hur det känns när det viner om öronen och skräcken står en upp i halsen, men sitter jag och snyftar om att jag skall få åka första klass till någon mer utvecklad civilisation ehuru jag betvivlar att någon sådan existerar? Icke då! Jag bär mina bördor utan så mycket som att gnissla tänderna i sömnen.

Jag kan också ha en VISS förståelse för att vi i Sverige tar emot en VISS del av alla dessa miljarder lycksökare som bankar på gränsporten, för jag är ju inte rasist. Men det må ju för jösse namn lov att vara någon måtta på galenskapen. Lagom är bäst, och i små, små mängder. Sen är det det här med flyktingförläggningar, jag förstår inte varför det skall stötas och blötas dagarna i ända huruvida dessa innebär ett humant boende för parasi... eh, jag menar flyktingarna. Det är väl bra att de får bo tillsammans? Dessutom i ett nytt och i ett för dem exotiskt land. Det låter som rena rama husvagnssemestern i mina öron.

Det största problemet är när våra illa valda politiker inte nöjer sig med att placera skockarna med främlingar i de mindre exklusiva förorterna, utan börjar sila ut dem här bland oss på Danderyd och i liknande områden. Vi har ju faktiskt köpt oss en oas av frid och välmående, jag behöver väl inte påminna om vad en villa kostar här i krokarna? Jag är ju inte rasist, men de behöver väl inte bo just här?

Vårt civilkurage gjorde att vi vågade protestera mot denna förslumning av vårt anrika paradis. Vi skrev på protestlistor, och vi författade insändare. En kreativ granne tryckte, för att visa vårt missnöje, upp flygblad med två slogans, vilka löd; "Flyktingar? Ja, men inte här!" och "Gärna svarta från syd, men ej i Danderyd!" Men inte hjälpte det. Så nu får vi finna oss i att hålla oss inne efter mörkrets inbrott och försvara oss mot ett lika mörkt dito i garaget. Är det inte beklämmande så säg?

Det ordnas basarer och salsatillställningar, loppmarknader och massa andra ockulta spektakel jag inte begriper mig på. Jag har emellertid dristat mig till att gå ner till torgmarknaden och smaka på något slags kikärtspuré, med ty åtföljande diarréer, i ett försök att ge deras matkultur en chans... Så vad ni än gör, kalla mig inte rasist, blattejävlar!

Av Andreas Judas Ekholm 10 jun 2002 15:22