Det ska vara skitiga kallingar...

Varför är det inte tillåtet att acceptera att "toaringen" aldrig fälls ner, att tandkrämen får fötter, att det ligger skitiga "kallingar" på badrumsgolvet? Varför får man inte acceptera att han/hon inte gör lika mycket "hemmajobb" som en annan?

När jag efter två år fortfarande säger att jag faktiskt tycker att min karl är helt underbar. Jag har inga som helst klagomål på honom. Hur kommer det sig då att dom jag talar med liksom stannar upp i andningen, stirrar djupt i mina ögon som om dom försökte se på mig om jag ljuger. Sedan fortsätter dom med "Men guuuud såg du förresten på Big brother... WoOoOw alltså... blaj, blaj, blaj, blaj..."

Jag anser att alla vi människor, karlar och kvinnor, har våra små egenskaper. Jag har till exempel jävligt svårt att komma ihåg att släcka lyset där jag har varit, glömmer nästan alltid att gå ut med soporna efter det att jag har ställt dom i hallen eller plocka ihop sminket efter användning. Jag lämnar faktiskt också trosorna på badrumsgolvet. Mycket irriterande för min sambo. Jag anser också att om någon annan gör något som jag inte tycker om, men som jag faktiskt kan rätta till själv, så rättar jag hellre till saken i stället för att gnälla om det. Står det ett par skor mitt innanför ytterdörren som jag verkligen avskyr så tycker jag att det går mycket fortare om jag själv ställer upp dom i skohyllan än att jag skall gå och tjata på karln min. Är jag helt fel ute?

Naturligtvis håller jag inte helt tyst om det. Istället för att ha gått och retat mig på skorna hela dagen, som då vanligtvis slutar med att jag är jävligt "pissed off" när karln kommer hem och då skriker åt honom, så har jag tagit bort irritationsmomentet innan jag blir för irriterad. Därför kan jag då lugnt och fint påpeka att "Kan du snälla försöka se till att inte ställa skorna mitt innanför dörren". Samma gäller för karlar - plocka ihop sminket som ligger över hela handfatet, säg sedan till din kära maka att det vore ju trevligare om hon kunde plocka ihop sminket varje gång hon är klar. Allt handlar ju som vanligt om samarbete och respekt för varandra.

Men hur kommer det sig att ingen vill höra på då man talar om att livskamraten är helt underbar? Hur många av er har samlats för att samtala om hur bra er maka/make är? Hur många av er har hört er andra hälft säga "Guuuud vad Amanda och Bertil är lyckliga nu! Dom har det så bra tillsammans och dom trivs så bra..." och så vidare? Jag tror inte jag någonsin har hört någon säga så faktiskt. Däremot så blir det stora samlingar och skvaller då ett par inte lyckas få det att gå ihop. Då skockas folket runt i en ring och hejar på! Skadeglädje?

Får vi inte vara lyckliga? Måste man alltid ha någonting att klaga på för att vara en intressant person att lyssna på? Är det så vi svenskar "ska vara"?

Ställ dig själv frågan om du skulle tycka om att din karl/kvinna gnällde/klagade på dig till sina kompisar i stället för att ha talat med dig? Jag tror inte att många svarar ja på den frågan!

Jag menar nu inte att man alltid skall gå och hylla den människa man lever med till skyarna. Det är lika jobbigt att lyssna på den som klagar som det är på den som hyllar alldeles för mycket. Lagom är väl alltid bäst, eller?

Jag önskade att vi kunde fånga in den gnällande svensken och i stället övertyga dom om att livet är skönt att leva. Våga vara lycklig för det du har och vad du har möjligheter till att kunna göra.

Våga tala om att du faktiskt är lycklig!

Av Nettan Holmström 10 jun 2002 14:58