"Lyckliga Sverige"

Socialdemokraterna har regerat nästan oavbrutet i en mansålder och se hur vi har fått det! Lyckliga? Nej, rotlösa och vilsna, utan normer, utan tro. Varuhusen är våra tempel, konsumtionen är vår religion.

Familjebanden är avhuggna. Vi känner inte våra barn, inte våra föräldrar eller farföräldrar. För några generationer sedan höll man ihop, nu är vi hänvisade till oss själva.

I mindre utvecklade samhällen och hos naturfolken lever man med starka familjeband. Generationerna lever ihop. De äldre får umgås med sina barnbarn. Där uppskattas de äldre för sin livserfarenhet. Barn bemöts med respekt och respekterar då naturligtvis de vuxna tillbaka. Alla behövs i familjegemenskapen. Detta sätt att leva är enligt mitt synsätt det naturligaste för människan. Men ju mer "civiliserat" ett samhälle blir desto onaturligare blir tillvaron för människorna.

Sverige har nått mycket långt i denna, i mitt tycke, olyckliga utveckling. Vi har fått lära oss att familjen är något suspekt, ett förlegat och omodernt sätt att leva. Vi har förlorat familjens sammanhållning utan att få något annat att hålla oss till. I brist på kärlek och trygghet i en familj har vi blivit villiga offer för allehanda trender. Vi tror att vi kan konsumera oss till lyckan. Eller också dövar vi vår olycka genom droger, och olika missbruk, mat, spel, sex med mera. Allt har blivit utbytbart, även människor. Vi har rekord i skilsmässor. Vi har uppmanats att bli egoister och satsa på oss själva. Nu vill nästan ingen ha barn. De är bara ett hinder i karriären och de fördärvar vår ekonomi.

När såg du ett barn sist? När talade du med ett barn? De har försvunnit från våra gator och lekplatser. Ibland kan man se några av dem komma i stora kolonner. Lydigt marscherande, allvarliga små varelser, som komna från en främmande planet. Barn har blivit något främmande, okänt, nästan skrämmande.

Sveriges utarmning på alla "gammalmodiga" mänskliga värden har gjort oss till ett av världens olyckligaste folk. Vi är rika och välmående materiellt sett. Men vi lever i ett fattigt u-land när det gäller känslor och gemenskap människor emellan.

Enligt min åsikt är detta i första hand socialdemokraternas ansvar.

Låt oss ta en bild från Afrika som kontrast:

"Med tilltalet "far" till exempel följer allt föräldraansvar, och i gengäld blir alla mina "fäder" föremål för min sonliga vördnad. Härav följer, att aldrig någonsin ett barn i det traditionella samhället kan bli föräldralöst. Om barnets köttsliga föräldrar dör, övertar automatiskt de andra ansvaret för dess uppfostran... Jag kommer ihåg, hur upprörd jag blev, då jag för första gången stiftade bekantskap med det västerländska fenomen, som kallas ålderdomshem. Blotta tanken att staten eller någon välgörenhetsinrättning skulle ta hand om de gamla var för mig ett rent anatema, ty den tycktes innebära, att gamla människor var en olägenhet, som måste skaffas undan, så att barnen kunde leva sitt liv utan att besväras av deras närvaro. I traditionella samhällen vårdas gamla människor, och det räknas som ett privilegium att få ta hand om dem... Att förvägra den äldre generationen glädjen av barnbarnens sällskap är en skändlighet." - Zambias förre president Kenneth Kaunda

Av Monica Bodling 06 jun 2002 09:56