Jättebraskolans dåliga resultat

Debatten om den kritik som levereras här på Sourze måste sättas i ett sammanhang. Här kommer ett försök att förstå denna debatt och dess orsaker. Som gymnasielärare och sedermera universitetslärare har jag upptäckt följden av den skolpolitik som Sverige haft sedan grundskolans intåg på 70-talet.

Jag kallar det för "jättebra"-skolan eftersom elever och deras föräldrar invaggas i en tro att eleven gör allt "jättebra". Inga betygskalor finns, och man glömmer att berätta för föräldrarna att barnets utveckling får enligt lagen inte jämföras med andra i klassen, utan bara med den egna utvecklingen. Och visa mig det barn som inte utvecklas alls mellan två kvartssamtal, det gör ju alla barn, om de inte är döda. Innan detta var det ju så att varje klass skulle ha en normalkurva av några få mindre begåvade, många medelmåttor och några få klipska i varje klass, och lärare satte betyg för att skapa denna kurva - inte för att bedöma barnens prestationer rättvist. Ni som är i lattegenerationen, fråga er föräldrar... de minns säkert...

Barnen lär sig också snabbt att det spelar ingen roll om de försöker sitt bästa eller gör lite halvdant. Det är "jättebra" i alla fall. Och i sporten får man inte tävla individuellt, utan som grupp eller klass. Skolan riktar främst in sig mot att eliminera alla möjliga verkliga situationer, där man syns och bedöms som individ och måste ta ansvar för sitt eget handlande. Istället vaggas ungarna in i en jättebraillusion, där konsekvenser för handlande eller prestationer inte existerar. En unge som sparkar en annan får höra att "han egentligen inte menade det, eller hur." Eller som min dotter i tvåan fick höra från klassläraren efter att ha varit med och snott hockeybilder av en kille, att "ni har säkert inte sovit alls hela natten, så dåligt samvete som ni haft, så nu glömmer vi det här." Min dotter sov i alla fall som en stock och jag kan bara ana vad killen som var offret lärde sig om äganderätten och rättvisan. Dottern fick i alla fall indragna godisdagar i tre månader.

Daddandet fortsätter i gymnasiet. Ta till exempel det här med examensarbetet i trean. Kvaliteten är så olika på olika skolor och i olika ämnen att det är horribelt. Vissa snor ihop fem sidor från Internet och gör ett snyggt omslag, andra jobbar seriöst med handledande lärare från höstterminen. Många lärare har helt oklara betygskriterier, trots att dessa skall finnas klara innan kursen börjar och de skall vara mätbara och transparenta. Den sociala kompetensen belönas rikligt i alla ämnen. Och det senaste förslaget av Östros om att man skall kunna börja på gymnasiet trots att man inte har kompetensen från grundskolan tar ju helt bort grunden för att seriöst jobb i skolan, både för lärare och för elever. Dessutom får vi redan till universitetet studenter som inte vet vad ett subjekt är, eller vad Sovjet var. Grundskolans problem transporteras till gymnasiet, och gymnasiets problem vandrar sedan vidare till universitetet.

Det grundläggande felet med jättebraskolan är att man inte lär sig från början att ge och ta kritik. Kritik är ett sätt att mäta, bedöma och kommunicera. För att kunna kommunicera olika bedömningar måste man ha en begreppsapparat som alla förstår. I andra länder är det betygsskalor, här är det - "jättebra". Men problemet med ett "jättebra" är att alla får samma bedömning i alla lägen oavsett vad man gjort. Det är inte rättvist. Det gör att de som inte är jättebra inser att de behöver inte kämpa hårdare, och de andra som är jättebra inser att det är lönlöst att ge sitt allt. Bara de som är halvbra är nöjda.

Det intressanta är att idag har denna "jättebra" blivit "skitdåligt" i massmedier. Musikprogram, tv-kommentatorer och andra har gjort elakheten till ett självändamål. Man tror sig leverera kritik när man sågar. Men det är lika illa. Särskilt i program som "Sikta mot..." har det blivit trendigt att vara elak. Likaså lovade tv-kommentatorerna inför schlaget i Tallin att de skulle vara rejält "elaka". Men vad är det för hjärnsläpp?? Kultur och medieprodukter skall naturligtvis bedömas sakligt och enligt vissa gemensamma kriterier. Och då menar jag inte svenskhetsgraden.

Det är inte lätt att leverera kritik. Man måste skilja på person och sak. Man måste vara saklig. Man skall inse att kritikens syfte är att bygga upp, inte att riva ner. Men om man övar sig i att ge och ta kritik, och kan skilja på person och handling, då funkar det. Sedan finns det kritik av skrivna åsikter, det är polemik. "Du är så jävla dum i huvudet" -stilen avslöjar mer om den som kritiserar än den som är föremålet för kritik.

Men mina favoriter bland sourzekritiken är alla geografiska kullerbyttor, i stilen "du måste vara en göteborgare avis på oss i Stockholm" och så vidare. Dessa avslöjar ju den totala avsaknaden av förmåga att ta till sig ett budskap.

Så när det går ner på den här nivån är mitt råd till de sårbara skribenterna, att läs inte kritiken, svara inte den, låt inte dessa människor suga ut din energi och dina ideer, särskilt när de döljer sig bakom pseudonymer och aldrig vågar skriva själva här. Istället kan man polemisera med folk som står för sina åsikter med sina egna namn, och visar att de kan hantera kritik på ett civiliserat sätt.

Jag anser att man inte kan betrakta sig som skribent om man inte kan skriva under på den gamla sanningen att "jag delar inte din åsikt, men är beredd att kämpa för din rätt att uttrycka den." Alla som kommenterar i stilen att "du skall inte publicera dig" eller att "du skall sluta skriva på Sourze" borde själva se sig om efter andra webbsidor.

Av Johanna Parikka Altenstedt 01 jun 2002 15:25