"Jumpamajjen" har mer att säga

"Om jag kan få litta uppmärksamhet så heter jag alltså Peder Jonstorp och är lärare i idrott och hälsa, klass 7-9, Malmö. Jag jobbar med kidsen, nere på golvet, nere i skiten, mitt ibland dom. Och jag har sett! Om ni föräldrar - "parenteser" - därute hade sett hälften av vad jag sett, så hade ni tammefan blitt mörkrädda!

Till att börja med har vi det här med musiken. Det är rena dunka-dunkan, svårlyssnat och helt obegripligt. Om ni föräldrar därute fattade vad det är era ungar lyssnar på så fort det är "FF" så hade ni tammefan blitt mörkrädda anteckning: skaffa det där synonymlexikonet!

Dom största farorna inom musiken är a hip-hopen. Många ungdomar idag sysslar med hiphop, och själv får jag börja varje lektion med att säga åt killarna att vända kepsen rätt. En av mina killar - jag kallar han Lövis för han heter Lövgren - har orienterat mig litta i den här musiken, och jag blev chockad! Har jag fattat saken rätt är det alltså fråga om feministiska texter, oftast inte ens på svenska! Många av dom som sjunger - eller snarare pratar, för dom flesta verkar inte ens kunna sjunga - verkar helt knarkade, och dessutom verkar dom vara ute och klottra på nätterna.

Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är nån hip-hopare som skrivit "Välkommen i aidsklubben" på min badrumsspegel häromnatten när jag kopplade av med en ung dam jag nu glömt namnet på - Zenita? Benita? - som jag räddat när hon gick runt på gatan mitt i natten. Undrar förresten var hon tog vägen sen, jag fick aldrig hennes telefonnummer.

Den andra faran är b hårdrocken, som känns igen på det långa toviga håret. En av mina killar - jag kallar han Lövis efter Lill-Löwis Johansson eftersom han kör rally på fritiden - har berättat hårresande historier för mig om haschisch och flum och nerklottrade folkvagnsbussar och andra barnsligheter. Dom sticker tydligen blommor i håret och "tänder på" och snackar om fred och förståelse. Även här tycker jag mig se många tecken på drogskada.

Jag har inga direkta belägg för det, men mycket tyder på att det är en sån här hårdrockare som satt klorna i min före detta fru. Jag har visserligen bara sett han på avstånd, i kikare från hustaket mittemot, och det var dessutom på natten, men han verkade ganska långhårig tycker jag och dessutom opålitlig på flera andra sätt. Men jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. Men jag såg ju vad jag såg om man säger så.

Den tredje faran är c jazzen. Diverse mörkhyade element som spelar en underligt medryckande musik som helt förvrider huvena på Svea rikes ungdom. Missförstå mig rätt; en av mina bästa vänner är neger eller vän och vän, jag brukar se han på väg till bussen, men därmed inte sagt att dom ska komma hit och ta våra jobb och kvinnor.

Jag har förhört mig lite om jazzen hos en av mina killar - en liten räddhågsen stackare som liksom darrar som ett asplöv, jag brukar kalla han Lövis - men han påstod att han inte visste nåt om denna företeelse. Jag lät han göra tvåhundra armhävningar, men han ville fortfarande efter det inte säga nåt om saken. Jag gick till en annan av grabbarna - jag kallar han också Lövis för att han inte ska utmärka sig - och han tittade bara fåraktigt på mig och skakade på huvet. Det är alltså fråga om nån slags hemlig, rentav underjordisk, subkultur där det med största sannolikhet florerar diverse knark och narkotikum och andra droger.

Vad ska man då göra åt all denna musik? Ja, ni som liksom jag skrivit och skickat brev med avföring till Sveriges Radio vet ju att det inte lönar sig. Dom vill ju ingenting hellre än att ställa sig in hos "kidsen". Vad man får göra är helt enkelt att snacka med ungarna om saken! Det brukar jag göra. Jag brukar samla alla killarna i en ring runt mig och sen sätter jag mig på ett ungdomligt vis, med stolsryggen framåt, och "snackar" med dom tills dom inser att dom gjort fel.

Några exempel på hur man "snackar" med killar på ett skämtsamt men ändå tydligt vis:

1 om nån av dom glömmer att stänga dörren, frågar man barskt "har du svängdörrar hemma?";

2 om nån av dom ställer sig framför duken när man visar diaband, frågar man barskt "är din far glasmästare?";

3 om nån av dom "snackar" mens jag håller lektion, säger jag barskt åt dom att "täppa igen foderluckan och prata med dom små bokstäverna";

4 om nån, trots upprepade tillsägningar, inte gör som han blir tillsagd, berättar man för dom övriga killarna att hans pappa är homofil.

Sammanfattningsvis: det är alltså genom att snacka och att lyssna som man kommer till rätta med ungdomsproblemet. Goda råd behöver inte vara så dyra; själv tar jag bara emot en mycket symbolisk summa av killarna. Men jag ser å andra sidan till att det är rätt färg på stålarna. Man får ju inte vara dum i huvet, då kan man bli politiker."

Peder Jonstorp, "jumpamajje",
genom

Av kalle lind 28 maj 2002 09:34