Det gör ont att se

En snabb knackning och sedan fläktes sidodörren upp. Jag reste mig halvvägs, yrvaken. Personen som hade väckt mig var min mor, det var hon som stod där. "Jag vill prata med dig, kom upp. Det är viktigt".

Just där, genom hennes tårglansiga kinder, förstod jag någonstans långt, långt borta. De talade sitt eget språk. Kinderna sa något om uppgivenhet, om förtvivlan och om uppriktig förvåning. Men det var först när hon berättade vad som hade hänt den natten som jag verkligen förstod. Där satt vi, jag och min bror - förkrossade. Svarslösa. Trodde inte det var sant.

Min mamma hade under natten ställt sin man, min far, mot väggen och frågat honom vem den där kvinnan var som ringde hela tiden. Numret som han klumpigt, eller medvetet, glömt radera ur mobilen. Något han däremot raderade var mitt förtroende för honom. Ett förtroende som han aldrig återfår.

Men än värre. Hela min mammas värld raserades efter detta. 21 jävla års äktenskap till ingenting. Åt helvete. Något jag undrar, något jag aldrig kommer få reda på är vad hon tänkte i precis det ögonblicket som det gick upp för henne. Vilka tankar sprang i hennes huvud den natten? Kunde hon sova?

Sen packar man ihop sina saker på en halvtimme, står där och väntar på taxin, försöker lugna mamma. Vad tänkte man själv då? Och vad tänkte min syster när mamma ringde henne lite senare och berättade? När han försvann raserades min mammas värld. Hon hade slitit på en halvtidstjänst för att hinna ta hand om barn, mat och man. Alltid ställt upp. Varit där. Längtat efter att vi barn skulle flytta ut så att de äntligen kunde göra lite roliga saker, resa, vara fria. Den verkligheten existerar inte längre - den försvann i just det ögonblicket då hon fick sanningen i ansiktet.

I månader efteråt gick det inte en dag utan att tårarna ramlade ner för hennes kinder minst två gånger om dagen. Då fanns vi barn där för henne. Ingen annan. En stor släkt blundade, ignorerade. Människor som min mamma umgåtts med under två decennier kunde nu inte ens lyfta luren och ringa ett samtal. Istället ställde de sig på min fars sida. Det gör ju ont att se, så varför titta när det är så mycket lättare att vända ryggen till och låtsas som det regnar? Det är nog det som är värst, detta svidande svek från alla håll.

Snart har det gått tre år sedan detta hände. Morsan har fortfarande inte repat sig, men det är inte tårar varje dag längre. Vad tror ni denna kvinna kommer få i pension när hon når den åldern? Hennes slit i hemmet är i den bemärkelse inte värt ett skit. Förhoppningsvis kan vi tre barn då hjälpa henne, inte bara ekonomiskt, utan genom något som betyder mer än alla pengar i världen. Kärlek och närvaro. Betala tillbaka den trygghet och tröst hon givit oss genom åren. Stå pall och orka. Älska denna starka kvinna. Villkorslöst. På samma sätt som hon älskat oss.

Av Johnny Hellqvist 21 maj 2002 09:11