Är jag eller samhället sjukt?

Vissa nyttjar systemet, andra utnyttjar det. Detta är ingen nyhet och förekommer på alla områden i samhället. Tänk bara på alla skattefuskare. Nu tänker jag inte på småfolket, utan på de verkligt stora. Där försvinner det pengar.

Vi människor är märkliga, då vi kan bedöma vem som har mest ont. Det finns personer som oftast får empati och förståelse från sin omgivning. Andra får sällan någon förståelse. Jag har inte förstått orsaken till att det är så stor skillnad på folk och folk.

Frågan är vem som har förmågan att avgöra, om jag är tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven. Långtidssjukskriven, snart förtidspensionär. Det är min situation idag.

Jag har arbetat i nästan trettio år på samma ställe och fått erfara stora personalindragningar. De sista tio åren har enorma förändringar skett.

År 1981 började smärtan göra sig påmind i min kropp. På grund av heltidsarbete som kassörska fick jag enorma nackproblem och ont i höger arm. Så småningom spred sig smärtan i hela kroppen. Jag sjukskrev mig någon månad då och då. Många morgnar grät jag av smärta, men gick ändå till mitt jobb. På kvällen tröstade jag mig med att jag kanske mår bättre i morgon. Jag tycker inte att det är något att skryta med. Det är idioti.

Så gick tiden.

Jag fick svårare och svårare att klara mitt arbete, trots att jag arbetade halvtid. Men man måste ju göra rätt för sig.
Eftersom jag hade en bevisad arbetsskada i nacken, avrådde läkarna mig ganska snart från kassaarbete. Omstrukturering på grund av alla nedskärningar gjorde detta omöjligt med tiden. Jag mådde sämre och sämre både fysiskt och psykiskt. Detta berodde inte bara på min värk. Jag hade ju också mina personliga trauman. Kände mig mer och mer värdelös.

Tidigare var det viktigt för mig vad omgivningen tyckte. Kanske ingen förstod att jag hade så mycket värk. Jag löptränade och gympade. Försökte hålla igång som vanligt, trots att det gjorde jäkligt ont.

Förra året fick jag diagnosen fibromyalgi. Min sjukgymnast har givit mig en del förhållningsregler. Jag har slutat med löpningen. Nu kan jag erkänna för mig själv och andra att den inte var bra för min kropp. Däremot har jag inte slutat med gymnastiken. Ibland måste man tillåta sig att göra det som är roligt, även om man får ont efteråt.

Nu bryr jag mig inte längre om, vad grannarna tycker och tänker. JAG känner min egen smärta, inte de. De ser mig kanske på alla fyra i blombänkarna någon gång, so what. Nästa dag ligger jag förmodlingen till sängs, för då kan jag inte gå på mina ben. Dessa förbaskade ben, som jag ibland önskar vore avtagbara. De smärtar så.

Tro nu inte att jag är deprimerad och har givit upp att leva. Tvärtom. Jag lever i alla högsta grad och har accepterat min situation. Om någon reagerar mot detta, so what. Det är i så fall inte mitt problem.

Jag tror att personer, som sjukskriver sig mår dåligt på något vis. Det finns så många som har ont i själen idag, vilket inte märks utanpå. De klarar kanske inte av sin arbetssituation och säger sig ha ont i ryggen istället. Eller så ger deras psykiska ohälsa dem ont i kroppen. Människor trycker in så mycket, stress, otillräcklighet, besvikelser. Detta blir till blockeringar i kroppen, vilket ger dem smärta och olika sjukdomar.

Arbetsgivarna har arbetsmiljöansvaret. Vad gör de åt problemen? Personalen är företagens största resurs, de är inte en belastning. Förebygg innan problemen uppstår, lyft arbetarna, ge dem beröm.

Av Vivi-Ann Bryggman 21 maj 2002 14:11