Min olyckliga kärlek till s

Min pappa var född 1908. Han fick uppleva vad verklig fattigdom innebar. Fattigdomen gjorde att han kom att hata "högern" och älska "vänstern". För honom var socialdemokratin och Branting ett löfte om ett människovärdigt liv. Det enda hoppet om en bättre framtid.

Denna kärlek till s överförde han till mig. När jag fick följa med honom på demonstration första maj var det en högtidsdag för mig. Dessa vackra röda fanor med guldtryck och denna musik! Och alla människor! Det var faktiskt det största jag upplevde som barn.

Jag blev medlem i SSU. Inte särskilt aktiv, men ändå. Och jag blev medlem i Kvinnoförbundet.

Men så hände något. Jag insåg plötsligt att sossarna höll på att införa en annan sorts familjepolitik. En politik som bröt med allt jag trodde vara rätt och riktigt och människovärdigt.

Och när jag protesterade mot denna politik så mötte jag bara vrede och oförstående. Slutligen blev jag utesluten från s-kvinnorna. Jag var för obekväm. Jag tänkte för mycket själv. De andra kvinnorna tänkte visst aldrig själva. De verkade bara ta order uppifrån om vad de skulle tycka och hur de skulle tänka. De var goda sossar. De var lojala. Inte med folket kanske, men med partitoppen.

Jag ville vara hemma med mina barn. Det var otänkbart för en "riktig sosse".

Tänk att man kan bli utsparkad från s bara för att man vill ta hand om sina barn! En sådan olydnad kunde inte sossarna tillåta. Försvinn, sa de till mig.

Så började de sin förändring av hela samhället så att det blev omöjligt att vara hemma med barnen, utom för de rika. En enorm propaganda och indoktrinering under trettio års tid tog vid. Jämställdheten påstods kräva att barnen fostrades på dagis. Svenska folket fick lära sig att föräldrar inte kunde ge barnen vad de behövde. Det kunde bara dagis. Föräldrarna tappade helt självförtroendet. De trodde till och med att de var skadliga för sina barn. De trodde att deras barn skulle bli skadade för livet om de inte fick börja dagis redan vid åtta månaders ålder. Det var den tid som gällde då, för tjugo, trettio år sedan.

Nu, efter trettio år av intensiv påverkan är förvandlingen fullbordad. Dagens föräldrar är till stor del själva uppväxta på dagis. De vet inte om något annat. Den mamma som idag vill göra det som känns naturligt för henne och som varit naturligt under miljoner år, att vara hemma hos sina barn, hon betraktas idag som onormal. Hon betraktas som gammalmodig, bakåtsträvande och en svikare av jämställdheten. Vissa betraktar henne till och med som farlig för sina barn.

Under alla dessa år har det ändå funnits människor som insett att sossarnas politik är skadlig för vissa barn. Inte alla, men vissa barn, tar skada av att börja dagis redan vid ett år ålder. Barn skadas också av att tvingas vara alldeles för långa dagar på dagis. Längre tid än vad som är tillåtet för vuxna. Mer än heltid. Dessa barn skulle slippa skadas i sin ömtåliga själ, om de bara fick möjlighet att vara hemma hos sina föräldrar något eller några år till. Bara föräldrarna kan avgöra när just deras barn är moget att börja dagis.

Men sossarna vill inte ge föräldrarna valfriheten och möjligheten att rädda sina barn från känslomässiga, osynliga, skador. Idag har bara de rika den möjligheten.
Skador som inte syns utanpå är alltför lätta att vifta bort. Det är väl inte så farligt, säger man. De ser ju glada ut. Och så blundar man och hoppas att just de egna barnen inte ska ta skada.

Läkare och psykologer är medvetna om farorna med att börja dagis för tidigt. De varnar oss med jämna mellanrum. Men ingen lyssnar på varningarna. Alla väljer att slå dövörat till.

Varför? Jo, alla som jobbar med media är ju själva beroende av dagis. Därför tystas all kritik. Kritiken blir för obehaglig för det egna samvetet. Ingen vill ju skada sina barn. Därför kan sossarnas politik få fortsätta. Trots att den skadar vissa barn. Därför kommer vissa barn att ta emotionell skada av sossarnas dagistvång. I dag och i morgon. Ända tills någon modig själ startar ett folkuppror.
De sossar jag älskade en gång, finns inte mer. Några andra har kommit i deras ställe. Därför är min kärlek till sossarna så olycklig.

Av Monica Bodling 16 maj 2002 14:40