Svar till Hans Abrahamsson, Ali Esbati med flera

Syftet med texten var inte att direkt förespråka en
politisk linje, utan att sätta in kravallerna i ett större sammanhang och därigenom öka förståelsen för dem, samt att kritisera det sätt som stora delen av vänstern förhållit sej till dem. Jag har valt att rikta in mej på Hans Abrahamssons och Helena Tagessons HH samt Ali Esbatis kommentarer. Jag måste dock påpeka en del saker först. Jag sitter nu i mitt eget Big Brother-hus. Vissa har antytt att jag skulle uppskatta mitt märkliga "kändisskap", och att jag använder det för att skriva "snyfthistorier" eller
lägga ut "rökridåer". Men tro mej - om jag hade velat göra det, så står alla större TV-kanaler och tidningar på rad för att publicera en sådan "snyfthistoria". Jag hade kunnat tjäna pengar på det och exponerat mej själv betydligt mer. Jag har valt att istället ligga mycket lågt i media. Jag
tycker inte heller att jag på något sätt försökt spela på att det är synd om mej - tvärtom, jag vill ta bort fokus från mej och händelserna på Vasaplatsen och peka på att samma sak händer varje dag, världen över. När jag nu väl
skriver väljer jag att göra det för att det är något jag vill ha sagt, och inte av någon annan anledning.

Vidare vill jag säga att det är lite olyckligt att rubriken på min artikel blev "Jag är stolt över att ha stått i vägen för en kula". Det sista jag vill bidra till är en syn på mej som "hjälte" eller "martyr". Jag ser definitivt inget heroiskt i att göra sej till en lätt måltavla för uppretade
och skjutglada poliser. Jag var för övrigt inte på Vasaplatsen för att kasta sten - jag var där för att festa och ha roligt. Jag ångrar däremot inte att jag valde att göra våldsamt motstånd mot en omotiverad och olaglig attack
från polisens sida, och jag skulle definitivt kunna göra det igen.

Nu till texten.

Det är beklagligt, men talande, att Hans Abrahamsson, Helena Thagesson och Ali Esbati så totalt accepterat medias bild av den autonoma vänstern som ett gäng "stenkastande huliganer". Det nedlåtande språkbruket avslöjar en oseriös och självgod inställning som som i sej är just
"elitistisk" och "kontraproduktiv", som Ali anklagar oss för att vara. Det är en ganska märklig anklagelse mot en grupp människor som lägger ner så mycket tid och energi på att motverka alla former av hierarkiskt och auktoritärt tänkande, i sina egna liv, sin egen miljö och världen i stort. Den politiska linjen jag antas förespråka är den autonoma vänsterns, gissar jag.

För all del - i den mån jag kan tala för en rörelse som innefattar såväl militanta aktivister som pacifister. När jag nu säger "vi" är det alltså om den del av den autonoma rörelsen som inte utesluter våld som metod. Åsikterna är dock helt och hållet mina och jag representerar ingen enskild grupp.

Vi är inblandade i de kravaller som utbrutit i samband med toppmöten världen över, ja. Men merparten av vårt arbete sker långt bort från kameror och uppmärksammas aldrig av journalister. Vi ägnar oss åt allt det "oglamorösa" arbete Ali tror att bara hans "seriösa" organisation kan göra. Vi arrangerar inför stora demonstrationer, håller föreläsningar och studiecirklar och startar kooperativa dagis, exempelvis. Jag tror dessvärre att både HH och
Ali vet detta, och det är därför tragiskt att de så pliktskyldigt ställer upp på borgerlig medias utdefiniering.

Nej, makten är inte rädda för några få militanta. De är rädda därför att vi blir fler och fler. Att vi demonstrerat sida vid sida med organisationer som Attac och Ung Vänster har skapat mycket bekymmer - det är bilden av en rörelse som varken kan eller vill låta sej styras. Så länge vi litar på att makten lyssnar på de "respekterade" intellektuella som för vår talan, kan de ignorera oss. Så länge vi nöjer oss med passiva protester och lugnt accepterar makthavarnas försök att kontrollera, styra eller arrestera oss, är vi inget hot. Problemet uppstår när de som ena dagen samlar in namnunderskrifter för en Tobin-skatt, lika gärna kan ockupera ett hus nästa dag. Om vår rörelse radikaliseras kanske vi hade haft ett ungdomens hus i GBG idag, istället för ett kasino. Ett hus som stått kvar därför att vi valt att försvara det. Detta är militans. Detta är att omsätta sina ideer i praktiken. Därför är den ett hot. Över hela Europa sker utvidgningen och fördjupningen av demokratin genom den utomparlamentariska vänstern. När det till exempel blir tydligt att TV och tidningar endast är intresserade av att skydda sina egna intressen, räcker det inte med att skriva debattartiklar i dessa tidningar. Ett typiskt exempel på den autonoma vänsterns gräsrotsorganisering och "fredliga" arbete, är att starta alternativa medier. Dessa projekt befinner sej helt inom lagens gränser och kan i demokratisk mening knappast anses provokativa. Naturligtvis blir de ändå utsatta för brutala attacker - kontor blir sönderslagna, utrustning beslagtas, aktivister blir arresterade på falska grunder, pressackreditering kan vara omöjligt att få inför toppmöten, en rättighet som är långt ifrån självklar för ett medium som Sourze. Det är lätt att tala om ett rättvisare samhälle och predika icke-våld som något självklart. Men när organiseringen sker utanför de av samhället uppsatta riktlinjerna och kanalerna, och ens åsikter får konkreta resultat, finner man att toleransen minskar avsevärt. Icke-våld är inte fullt lika okomplicerat när den du förmodas ha en dialog med bankar dej i huvudet och slår sönder ditt kontor. När vi konfronterar orättvisorna, blir vi motarbetade. När vi visar prov på vår handlingskraft som rörelse, kommer det komma stunder då vi måste slåss för det vi åstadkommit. Om vi då ger upp vår självständiga kamp till förmån för "dialog" med de styrande, har vi redan förlorat. Naturligtvis måste vi föra fram våra krav i diskussioner med yrkespolitiker - vilket Attac gör på ett bra sätt. Men vi kan inte inskränka oss till det. Vi ska inte heller begränsa vårt politiska handlingsutrymme för att få en ökad "acceptans" eller en bättre förhandlingsposition - då har vi snart ingen kraft bakom orden alls.

Jag har undvikit att ta upp händelserna på Avenyn, eftersom jag inte var där, och inte för en sekund litar på medias rapportering. Om polisen gick till attack eller om händelseförloppet var ett annat har jag ingen vetskap om. Klart är att deras belägring av Hvitfeldska och andra tillslag försvårade planeringen för många av de mer militanta organisationerna, och omöjliggjorde helt De vita overallernas mer fredliga aktioner. Detta och många andra faktorer spelade in för att göra kravallerna på Avenyn större än någon på förhand kunnat ana. Så är det också ofta i sådana situationer - inte ett homogent "svart block" utan en mängd människor som helt enkelt tröttnat och, ofta spontant, ger utlopp för sin frustration.

Jag vet hur polisen brukar bete sej, och jag känner många av dem som kastade sten och vet varför. Jag står av princip på deras sida. Detta betyder inte att allt som skedde där av nödvändighet var positivt. Inte heller att Alis kritik skulle sakna innehåll. De tyngsta argumenten är att upploppet kom att krocka med och försvåra för andra organisationer. Mycket av detta hade kunnat undvikas om planeringen som skedde innan mötet kunde fått föras
ostört. I Genua fanns det polisprovokatörer, och det kan inte uteslutas att det fanns sådana även i GBG, vilket Ali påpekar. Polisen har provocerat fram våldsamma situationer under de senaste stora deminstrationerna, för att sedan låta det "svarta blocket" hållas. Detta är en ny företeelse, en ny strategi som ändrar förutsättningarna för vårt motstånd, och som vi måste anpassa oss till. Detta har självklart inte gått oss förbi. Diskussionen pågår för fullt om hur vi kan utveckla våra metoder i framtiden, utan att kompromissa vår konfrontativa vilja. De argument Ali drar upp har även framförts av många av dem som själva var delaktiga i upploppet. Vi är nämligen inte så "sensationslystna" som Ali gör gällande. Vi vill inte ha kravaller för kravallernas skull. Vi inom den autonoma
vänstern har alltid organiserat oss på alla tänkbara plan med vitt skilda strategier. Den militans jag efterlyser är, återigen, INTE en romantiserande våldsfixering.

Från en kritisk hållning är dock steget långt till den hållning HH och Ali har, i synnerhet när ni överhuvudtaget inte erkänner vårt politiska engagemang. Om ni vill propagera för att vi som var på Vasaplatsen skulle satt oss ner, tagit emot stryk, blivit arresterade, registrerade och
bortsläpade till häktet så är det er fulla rätt. Men det är ALDRIG acceptabelt att i efterhand bidra till en alienering av de som valde att göra motstånd. Polisen gav aldrig en skingringsorder, vilket gör deras ingripande olagligt. Ingen vandalisering förekom. Inte ens i efterhand har de klargjort motiven. De attackerade hundratalet ungdomar, samtliga obeväpnade och majoriteten omaskerade. De använde grovt övervåld. Vi som var där hade inte kommit för att kasta sten. Vi reagerade på brutala överträdelser av demokratiska rättigheter och polisiärt övervåld. Många sitter nu av långa fängelsestraff och blir svikna av en vänster som tappat alla begrepp.

Detta är kanske inte så märkligt, då till exempel Hans Abrahamsson vägrar att inse att repression är en verklighet. Trots din "hälsosamma skepsis" fortsätter du ditt arbete med diverse polisgrupper. Tanken är att det som hände i GBG var ett misstag, ett utslag av dålig koordinering mellan aktivister och ordningsmakten. Att deras metoder följer internationell rutin och är ett
försök att splittra och försvåra för vänstern väljer du att blunda inför, och diskuterar hellre med de som motarbetar oss än väljer att organisera HELA vänstern. Den bistra sanningen är att om Attac hade startat i Sverige hade den franska sektionen sätt att arbeta aldrig tolererats, då de är alltför konfrontativa och "provocerande". Nyligen genomfördes finansiella toppmöten utan att någon tog notis om dem. Numera måste dom förläggas i diktaturer för att överhuvudtaget kunna genomföras. Där de tidigare kunnat agera ostört är nu deras politik mycket omdiskuterad. Kopplingarna mellan WTO och multinationella företag går inte
längre att förneka, inte heller det utbredda missnöjet mot dem. Att demonstranterna i Seattle valde att göra motstånd handgripligen ledde till att hela världen fick upp ögonen för de massiva protesterna. Sedan mötet i Prag fick avbrytas - ett resultat av att ALLA fraktioner arbetade ihop och fick föra sin kamp på det sätt de föredrog - förändrades hela den politiska scenen. Det är osäkert om globaliseringsrörelsen överhuvudtaget stått med den angenäma frågan "Vad gör vi nu?" om vänstern lyssnat alltför mycket på människor som HH och Ali, och protesterna stannat vid snabbt nedtystade slagordskörer.

De konfrontativa aktionerna har tvingat makthavarna att ta protesterna på allvar. Det har blivit en enorm legitimitetskris och deras politik och institutioner befinner sej under en ständig press att rättfärdiga sin exploaterande penningpolitik.

De har utvecklat nya sätt att handskas med protesterna. Ett led i detta har varit att bjuda in organisationer som Attac till maktens boningar. Man låtsas lyssna på en del av rörelsen medan man kriminaliserar en annan. Att man väljer Attac är inte så konstigt då organisationens företrädare på egen hand agerar som extrainsatta vaktkonstaplar. Inför EU-mötet i Danmark har man på fullaste allvar diskuterat att lägga demonstrationerna i andra städer.

Att tro att våldsamma sammandrabbningar kan, och bör, undvikas genom samtal med polisen är både naivt och riskabelt. Vi måste stå i ständig opposition gentemot elitens intressen, och därför vara förberedda på att bli utsatta för repression och angrepp. Jag inser att Attac och Ung Vänster arbetar för förändring inom systemet, och jag tror att ni kan göra nytta där. Det vore därför synd om ert arbete skulle begränsa möjligheterna för andra delar av vänstern. Er strävan efter ökad makt och inflytande får aldrig göra er till en del av det förtryckande system ni vill bekämpa. Historien är full av sådana tragiska exempel. Händelserna i GBG 2001 var i sej inte så dramatiska att detta borde tillåtas ske - om det är något vi kan lära oss av dem så är det behovet av enighet, och detta måste alla parter tänka över. Vi kan definitivt ALDRIG tillåta att vår kamp blir utdefinierad i av makten accepterat och icke accepterat motstånd, eller seriösa och oseriösa organisationer. Jag tycker det är bra att det finns människor som ser repression som en högst reell företeelse, och som väljer att snacka sinsemellan innan demonstrationen istället för med polisen. Jag vill demonstrera med de som
varit med om kravaller förut och vet vad det innebär. Ännu bättre hade det varit om vi alla kunde vara förberedda på det. Det kan komma en dag då polisen skiter fullständigt i om HH och Ali har funktionärsbindlar, och slår er sönder och samman ändå. Då är det de som ni nu kallar
"sensationslystna kravallromantiker" som kommer till er undsättning.

Av Hannes Westberg 07 maj 2002 16:56