Journalist i symbios med terrorist

Terrorister är dagens mest mediatränade människor. De vet exakt hur de ska locka till sig massmediernas intresse - med explosioner och skadegörelse. Journalister lever i symbios med terrorister. Det är ett tyst kontrakt: jag ger dig ett scoop samtidigt som du för fram mitt budskap. Båda vinner.

När en politisk aktivist ställer sig i ett gathörn med en megafon kanske någon enstaka murvel stannar till ett par minuter. Om samma aktivist tänder eld på en papperskorg är landets alla stora tidningar på plats. Kamerorna blixtrar. Det spelar ingen roll vad som har hänt, explosioner och skadegörelse har en given plats bland "nyheterna". Ett upplopp med hundra deltagare ägnas flera timmar i massmedia, medan en demonstration med tiotusentals deltagare inte ens omnämns.

Redan dagen efter finns det ett flertal olika versioner av vad som hände. De olika mediernas skildringar skiljer sig åt i små detaljer. Men journalisterna själva tror att de har avslöjat något enastående. Journalisterna har blivit en flock som springer åt samma håll hela tiden. Där det dånar högst befinner sig alla samtidigt. Marginaliserade grupper inser att de måste bli lika högljudda för att få uppmärksamhet.

Den elfte september var experterna samlade. De internationella mediekonglomeraten intervjuar inte afghaner förrän det är krig och knappt ens då. Men terrorn handlar inte om marginalisering, utan om religiös extremism... Några av dem erkände senare i Mediemagasinet att de bara försökte få tiden att gå. De visste egentligen ingenting om vad som hände. När ungdomar krossar skyltfönster finns det inte en enda expert i TV-studion. Det är inget att ta på allvar, det är bara ungdomar som kastar sten. Möjligen kan kostnaderna för skadorna diskuteras, men inte det politiska budskapet.

Den attityden kommer knappast att minska skadegörelsen. Att ge det politiska uttrycket - actionbilderna - maximal exponering och samtidigt ge det politiska innehållet minimal betydelse leder förmodligen bara till mer våld.

Två enkla sätt att stoppa terrorismen har föreslagits flera gånger. Det ena innebär att medierna censureras. Journalister får helt enkelt inte rapportera om terrordåden i medierna. Det andra mer demokratiska sättet är att låta marginaliserade grupper komma till tals. Om också människor utan mediaträning - och utbildning om sprängmedel - fick chansen att få upp sitt ämne på den politiska dagordningen skulle det till slut inte behövas våld. Sourze och andra medier går förstås i rätt riktning, men har man 300 kronor över, en dator med internetuppkoppling och kan skriva relativt proffsigt är man inte särskilt marginaliserad.

Om ordet slutligen kommer att vinna över våldet beror till stor del på journalisterna och deras nyhetsvärdering.

Av Henrik Hermansson 06 maj 2002 09:28