Rapport från businesslounge, Zürich Airport

Flygvärdinnan ler och serverar en varm frukost. Vad människorna i turistklass får vet jag inte, jag ser dem inte ens, är först att gå av planet. Väl framme i Zürich drar jag mig undan till loungen och dricker en kopp espresso. Gratis naturligtvis. Vid åsynen av en arabisk man på vägen upp hinner jag tänka: "Tänk om han ska terrorbomba, vad skönt att gå till loungen. Där kommer han inte in."

Mitt i loungen finns en glaskupol runt vilken man kan sitta på höga stolar och blicka ner på folkvimlet. Flygresenärer som irrar fram och tillbaka mellan gater och tax-free. Flygplatser är stirriga och stressiga platser. Dock inte här i loungen.

Här i loungen kan man dricka gratis drinkar, äta bullar och läsa dagstidningar från hela världen. Man kan surfa på en internetuppkoppling som känns minst lika snabb och säker som den hemma i Uppsala. Man kan, om man vill, skriva på Sourze.

Jag tar således tillfället i akt i en akt av skrivande som för mig uppenbarar globaliseringens verklighet och informationsålderns särart. Det är den som min artikel handlar om, med utgångspunkt fran denna plats, businessloungen på Zürich airport.

När jag var liten beundrade jag de stora segelfartygen från tidig modern tid. Slagskeppen. Och framförallt längtade jag till de små rummen i stäven, där kaptenen och hans närmsta underlydande höll till. Där levde de gott, hade utsikt över båten och havet och styrde denna mot okända öden.

Det är där jag är nu. Denna lounge är vår världs, västvärldens, motsvarighet till sextonhundratalsbåtens stäv. Här samlas De Som Tar Besluten. Politikerna, affärsmänniskorna, samlade står de omkring mig i loungens internethörna och knapprar, knapprar. Härifrån navigerar vi. Ja, snarare dem än jag. Jag känner mig mer som en tillfällig turist i detta rum. Och det är därför jag skriver denna text för er, läsare av Sourze. Här är min rapport.

Och min varning! Europa står inför sin största utmaning på femtio år. Ligister på vänsterkanten förvandlar första maj till ett tomt mediajippo med krossat glas som rekvisita och Aftonbladet som koreograf. "Vänster" förresten. Vänster ar för mig arbetarrörelse, socialism, kommunism och i bästa fall reformism. Inte dumhet. Inte vandalism. Inte snävsynthet.

Men främst tänker jag pa den högervåg som tycks svepa över vår kontinent, med le Pen som senaste horribla exempel. "Höger", förresten. Höger är för mig konservatism, liberalism och i bästa fall socialliberalism. Inte dumhet. Inte nationalism. Inte snävsynthet.

Och vad gör jag här! Om jag omges av männen som styr Europa, männen i båtens stäv, borde jag rikta mig direkt till dem istället för att skriva för er kära läsare. Men ända. Sourze är den röst jag har. Köpt visserligen, men till en rimlig summa. Allt har sitt pris nuförtiden, även yttrandefriheten. Eller vaddå "nuförtiden"? När tidigare i världshistorien har vem som helst för en sådan liten summa fatt en sadan unik möjlighet att nå ut med sin röst i världen? Och ändå. Hur många läsare får den här artikeln? 300? Men det är ändå något. Och ju fler som skriver på Sourze desto fler som läser Sourze. Desto fler som kastar sten på första maj desto fler som läser Aftonbladet. Och Aftonbladet är en skittidning.

Kombinationen kasta sten och skriva på Sourze har förvisso visat sig vara ett vinnande koncept. Men jag väljer ändå att inte kompromissa med mina principer och nöjer mig med skrivandet, som jag älskar. Dessutom har det gjorts förut. Och det är med en aktivistisk handling som med en dokusåpakändis - de bränner sitt kapital i själva akten. Det är så mycket yta och så lite substans i dessa båda företeelser att det gör ont i själen.

Bra handlingar, däremot, kan man göra om och om igen. Skänka pengar till mer behövande, till exempel. Eller upprepa sina slående argument. Och lyssna på motpartens slående argument. Och om de nu inte är slående, slå ner dem. överhuvudtaget: engagemang. Men att kasta sten är inte att argumentera. Det är som att försöka vinna en tennismatch genom att sla ihjäl motståndaren. En jävligt engagerad tennisspelare, javisst. Och hängiven. Men på fel sätt. Helt fel sätt.

Att det ska behöva upprepas! Problemet är: hur når man ut till stenkastarna? Det kräver sin egen utredning, jag har redan varit för långrandig.

Farväl, kära läsare! Och tack för att Du följde mig ända hit.

Av David Olsson 03 maj 2002 17:47