Nej, jag kan inte ha sex, tyvärr

Gränsen går när de börjar bli andfådda. Jag blir så himla rädd alltid. Det känns som att det inte längre är MIG de hånglar med, utan bara nån slags kropp. Jag blir kropp, blir kött, blir målet för deras djuriska lustar de inte själva kan styra. Och förlåt, men jag klarar inte det. Jag kan inte ha sex, tyvärr.

Och man måste vara naken. Jag gillar inte att vara naken. Kan inte. Hur ska jag kunna slappna av när jag inte har några kläder på mig? Min kropp är inte jag. Tänker bara på att DE är för små och magen för stor och jag har ju inte rakat benen men det är mitt eget feministiska val och det får han fan acceptera men gör han det gör han det nu känner han det tänk om han inte tycker om?

Och man måste släppa kontrollen. Jag kan inte, kan inte, kan inte. Herregud, jag har ju till och med kylskåpsvarorna i bokstavsordning. Kan inte bara GE MIG HÄN. Hur då? Jag som bara är rädd att jag ska råka spy i hans mun när vi tungkysser varandra. Och tänk om jag GER MIG HÄN och han senare säger att allt var på låtsas? Nej, tyvärr, jag kan inte.

Kan inte acceptera tanken på att något ska inkränkta på mitt revir med en sån jävla självklarhet. Får klaustrofobi bara av att tänka på det, går inte att komma loss. Som om jag vore en godispåse med choklad i, såna där runda, söta, som alla får plocka i. Färgglad, jag?

Och medan han är andfådd tänker jag på varm choklad och stearinljus, på Pythagoras sats, på huvudstäderna i Europa i bokstavsordning, mumlar tyst tyst, så att han inte hör, att snälla sluta jag kan inte jag är inte perfekt perfekt är inte jag.

Jag heter egentligen något annat men fick tillåtelse från redaktionen på Sourze att vara anonym.

Av Maria Ulv 02 maj 2002 16:07