Vill ni ha krig? Ok, jag är redo!

Smyger mig in genom den stålblanka dörren. Swosch låter det när den automatiskt väser till för att sedan åter sluta sig. Men jag hann in. Ha! Mig knuffar man inte omkull hur som helst. Fråga alla snubbar som utan framgång försök. Haha!

Sträcker på mig. Drar upp den skrynkliga lappen ur fickan och skrider sen till verket. Ett verk som tog timmar att skriva ner. Jag har blött, stött och mortlat. Kavlat, bakat och stuvat om. Grubblat mig så rynkig att jag måste förbi järnhandeln och köpa isoleringstejp att fästa bak i nacken så jag ser att köra hela vägen hem. Hem från den krigszon jag just äntrat. För det är ingen lek längre, det är blodigt jävla allvar. Det är krig och jag har just stigit in i dess zon.

Mitt in i en ICA-butik där det ligger högvis med dödliga vapen och frestar mig. Ler förföriskt och bländar mig med dofter och färger. Ropar mitt namn och vill bli tagna. Ha! Herr pommes frites, den giftige jäveln, vickar lite på sin pinne och försöker locka. Fröken majsan med sitt gula leende, kräver smör över sin upphettade kropp. Den franske monsieur Baugette som rycker till när min hand närmar sig. Ståndaktigt glider jag förbi dom, vidare mot den fredade zonen. Mot den hägrande grönsaksdisken.

Just när jag hugger tag i salladshuvudet får jag en förnimmelse. Ett glömt minne gör sig påmint och förskräckt släpper jag taget om huvudet som dunsar tillbaka till sina fränder. Var det inte bara ett par år sen det larmades om det där giftiga medlet som användes vid besprutning? Men vilket märke var det man skulle undvika? Fan, kommer inte ihåg. Letar mig istället mot tomaterna. Plockar upp en mogen röd pärla, granskar den lite. Ser den inte lite väl genmanipulerad ut? Liiiiite väl blank och fin? Isch, släpper tillbaka den. Retirerar till konserverna. Tonfisk! Yes! Lägger snabbt ner ett par burkar i korgen.

Baam! Det fastnar ju även delfiner i näten! Jag vill inte äta delfin. Absolut inte, aldrig, plockar genast upp och ställer tillbaka. Känner stressen sprida ringar över min svettiga panna där det samlats små pölar i rynkorna. Ögonen söker sig över hyllorna men överallt möts dom av skarpladdade magasin som bara väntar på att få penetrera mina intet ont anande celler. Och då händer det. Då orkar jag inte längre mobolisera mina styrkor utan stegar bestämt fram till charken och väljer ut ett mört stycke kött. Vandrar vidare och lägger på min väg ner lite kolesterolbomber i form av ägg, en påse potatis som ska råstekas till biffen, ett besprutat salladshuvud och ett kemikaliefyllt paket med juice. Tar sedan vägen förbi glasbanken där jag inhandlar lite njurmedecin i form av chilenskt rödtjut.

Läste nämligen att det är farligt med vanligt vatten. Kranarna släpper visst ifrån sig nåt ämne som kan framkalla... ehr... vad var det nu... just ja, alzheimers!

Av Lena Vikberg 26 apr 2002 09:12