Jag blir lite extra bögig på tåget

Linje 19 mot Hagsätra anländer till perrongen och jag traskar bestämt in och sätter mig. Mittemot mig slår sig min nyfunne vän ned. Ansiktet är mjukt och feminint och hans överkäke saknar tänder. Han är iförd någon slags tajt läderhistoria och damguldiga smycken pryder hals och öron. Han ler vänligt och luktar sprit.
- Tack för att du hjälpte mig. Jag är inte så bra på engelska, säger mannen.
- De e lugnt, jag kände att det var läge att rycka in, säger jag.
- Dessutom var japanen inte särskilt bra på varken engelska eller svenska. Han försökte säga att han är här i tre månader för att lära sig svenska, tillägger jag.
- Jag var bra på engelska när jag jobbade på barer inne i stan, säger han stolt.
- Jaha, ojdå.
Jag serverade, ja vad säger man... Han tittar sig omkring, böjer sig fram och säger lågmält:
- Celebriteter... fast gamla. Du kommer säkert inte ihåg dom. Hans ögonbryn kurar generat ihop sig och han fnissar så att näshåren blir synliga.
- Ojdå, lyckas jag få fram.
- Jorå, det var häftigt. Jag serverade han... han skådespelarn... Whitney Houstons...
- Jaså hon. Ja hon är ju känd. Jag försöker förstå vem han söker.
- Ja i alla fall, jag serverade hennes släkting en gång... Han som är snygg, mörk och lång... jaja... Då kunde jag prata flytande engelska. Jag pratade med amerikansk accent.
- Förresten, Björn heter jag. Kardan åker fram. Handslaget är oerhört lamt.
- Jonas, säger jag.
- Du behöver inte vara rädd för mig, säger han lite osäkert och för mig överraskande.
- Jag vet att jag ser ut som jag gör, dessutom blir jag lite extra bögig på tåget. Han ler mot mig och jag vet inte hur jag ska reagera.
- Ja, man blir kanske det, säger jag och förvånar mig själv. Blir man?, tänker jag en gång till.
- Jag känner att jag är väldigt gay på tunnelbanan, tillägger han och ler igen. Hans tandlösa överkäke är charmigt osmaklig. Han förstår nog att han överumplat mig lite.

Samtalet tystnar en stund och gröna linjen tuffar på genom natten.
- Jag går av vid Gullmarsplan...
- Stureby, säger jag.
- Jaha.
- Du får ha det så bra grabben och ta vara på dig, säger han och menar det.
- Ja, du med. Han går av tåget vid Gullmars. Mellan högerhanden och armen finns den sinnifikativa gayvinkeln 90 grader. Han spatserar lugnt mot rulltrappan när tåget accelererar iväg.

På vägen hem funderar jag på det att han, Björn, sa att jag inte behövede vara rädd för honom. Jag undrar på vilket sätt jag skulle behöva vara rädd. För att han var bög? Kanske för att han hade druckit sprit? Eller bara för att han pratade med mig? Hur som helst så är det klart att han ibland känner att folk är rädda för honom. Det är tråkigt tycker jag. Att man ska behöva vara rädd hela tiden. Men hur fasen kan man känna sig mer bögig i ett tunnelbanetåg? Och varför söker människor igenom hus efter hus?

Av Axel Gren 26 apr 2002 11:37